Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Octave Mirbeau. Af Gustaf Ullman. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
358
GUSTAF ULLMAN
Redan »Les mauvais Bergers», framförd
under Sarah Bernhardts skydd och med
den berömda divan i den kvinnliga
hufvud-rollen, manifesterade Mirbeau såsom
dramaturg af hög rang. Delvis på grund af
ämnet — den tidigaste storindustrialismens
vådor — erinrar stycket om Hauptmanns
»Väfvarna».
I båda fallen tecknar dramats yttre gång
en misslyckad arbetarrevolt, kväfd af
ar-betsgifvaren genom rekvirerad militärmakt.
Men i den tyska pjäsen är det folkmassan
som kollektivt uttrycker verkets mening, i
den franska däremot framträder de
enskilda representanternas inre lif, de stridande
lägrens höfdingar, i starkare ljus.
Upprorsrörelsens unge ledare, hans karaktär och
hans öde griper där mer än alla yttre
följder af konflikten.
»Les Affaires sont les Affaires», som
äfven på svensk scen gifvits med stor
framgång, är att anse som Mirbeaus dramatiska
mästarprof, som hans hufvudverk på
området hitintills. Och detta med all rätt,
med hänseende till planläggning och
utarbetning, frodig gestaltningsförmåga och
psykologisk skärpa.
Isidore Lechat, den gränslöst robuste
uppkomlingen, som ingenting kan knäcka,
som kan förlora allt, utom sin finansiella
segerhufva, har visat sig vara en synnerligen
verkningsfull figur.
Han är en tidstyp, men fullblodigt
individuell i sina stora egenskaper såväl som
i sina tarfligaste nycker. Djuriskt hjärtlös
och fåfäng, sublimt stark, öfverlägsen in-
för andras fyndigaste angrepp — och
inför sin egen olycka.
Men vackrast tecknas här, liksom i »Les
mauvais Bergers», det ideala trotset hos
den unga, kämpande generationen.
I ena fallet är det sonen, i andra
fallet dottern till en nutida envåldsherre, en
kapitalismens sämsta representant, som
reser sig upp mot den faderliga öfvermakten,
emedan våldets ynnestbevis måste kvälja
ett ärligt, människokärt sinne lika mycket
som dess förtryck och grymhet. — Inför
denna arftagarens skenbara otacksamhet stå
fäderna fullständigt oförstående — det är
dessa familjebrytningars djupaste tragik. Den
har dock ett i all sin tristhet försonande
moment, nämligen själfviskhetens
själfförvål-lade straff och den berättigade
upproriskhetens seger — genom döden eller friheten.
»Farces et Moralités» afslöja roande
och genanta sidor ur det enskilda och
offentliga lifvet.
De små giftiga och öfverdådigt djärfva
scenerna utspelas än i hemmen, än i parker
och butiker, å ämbetslokaler och
polisvaktkontor. — I dem slår sig det fräna och
hänsynslösa hos författaren riktigt löst, han
skonar ingenting, allra minst sitt eget
yrkes ovärdiga målsmän.
Men ur hånet och gycklet, och bakom
alltför rafflande konstnärlig effekt, talar
alltid en man, som känner varmt för sitt
studieobjekt, samtiden, en diktare, som själf
spelar med i sin komedi.
Hans intresse för människan är hans
lidelse, och den är oupplösligt förbunden
med hans geni.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
