Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Goldramin. Af Mildred Thorburn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GOLDRAMIN 395
rada upp dem i midten på gräsmattan,
vända deras hufvuden åt olika håll och
sedan se de små förirra sig bland
buskarna åt alla sidor. Då jag tröttnat på
detta, klättrade jag upp i platanen och
plockade ned åt mig ett fågelbo fullt af
halffjädrade, gapande ungar. Jag tog ut
en af dem och pressade på lek ned ett
stort bär i dess hungriga näbb. Då
hörde jag plötsligt något röra sig bakom
mig, och när jag såg upp, blickade
Se-nentes ned på fågelboet öfver min axel.
»Se», sade jag, »är han ej ful?» och
gripen af samma sällsamma lust att plåga
som nyss, stängde jag min hand hårdt
om det lilla djuret, som genast gaf upp
andan. »Han är död», sade jag sedan
till Senentes och visade på de brustna
ögonen.
Då greps Senentes af plötslig och
våldsam vrede. Han gaf mig ett hårdt
slag och stötte kippande fram: »Du
Goldramin, du är af ondo! Du älskar
att plåga, och intet annat älskar du. —
Jag vill aldrig mer hafva något med dig
att skaffa.»
Förtörnad öfver hans ord och ännu
mer öfver hans slag, visste jag ej rätt,
hvad jag skulle taga mig till. Jag ville
sträcka ut mitt spö och låta flammor
omhvärfva min älskade, jag ville locka
till mig skogens giftiga ormar att grumla
hans blod, men Senentes tycktes ej mera
märka min närvaro. Han stod lutad
öfver fågelboet med den döda fågelungen
i handen, och hans ögon voro blanka
af något, som kom mig att i undran
glömma min vrede. Med fingret slätade
han till dess dun, som mitt grepp
rubbat, strök det späda hufvudet och lade
den varsamt ned mellan några ormbunkar.
Sedan plockade han upp fågelungarna
från marken, lade dem tillbaka i boet
och klättrade upp i platanträdet för att
sätta detta på sin förra plats. Han
låtsades fortfarande ej märka mig, och då
han kom ned ur trädet, gick han att
borra hål i en sockerlönn och ställde
sig sedan med ryggen mot mig att dricka
upp den framsipprande safven. Och jag,
där jag stod kvar öfvergifven, blef gripen
af en sällsam känsla. Jag kunde ej mer
hålla mitt hufvud uppe, och jag sökte
med omsorg min väg in i de
ogenomträngliga snåren. De små djuren, som
jag mötte på min väg, tycktes fly för
min fot, och jag såg alltjämt Senentes’
blick, då han fann mig med den döda
fågelungen i handen.
Jag beslöt mig att vinna hvad som
fattades mig för att ernå Senentes’ gunst.
Ännu i denna natt ville jag gå till den
gamle faunen i berget, hvars visdom var
vida känd i skogen, och af honom blifva
förvandlad till en af Senentes släkt. Jag
gaf mig genast ut på vandring, banande
mig väg utmed flodbädden, och det
okända, mot hvilket jag gick, syntes mig
nu lockande.
Det var natt, då jag kom dit upp,
och för första gången i mitt lif behagade
mig ej ekarnas sus ofvan mitt hufvud
och de mörka molnen, som flögo lagt
under himlen. Daggen hade just fallit,
och marken utandades doften af timjan
och asfodel, då jag kastade mig ned i
gräset vid klippans yttersta brant och
ropade nedåt grottan, formande mina
ihåliga händer till en lur: »Meron,
väktare, det är någon som söker dig ifrån
skogen mellan de två floderna!»
Stjärn-skenet var nästan doldt af de
lågtfly-gande molnen, och jag kunde knappt
urskilja faunens gestalt, då han trädde
fram i dunklet långt under mig. Han
begynte genast klättra vigt som en bock
som det tycktes rätt uppför klippväggen,
och snart stod han vid min sida. Då
såg jag, att han var luden som ett djur,
hade små plirande ögon och var så
gammal, att han mest liknade en
mosslupen stubbe.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
