Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Goldramin. Af Mildred Thorburn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
398
MILDRED THORBURN
lyst af åen svaga dagningen trädde
människogossen in i stugan. Han var som
förut klädd i ett rådjursskinn, men om
pannan hade han nu lagt en krans af röda,
vidöppna blommor, som tycktes betrakta
en. Han gick med slutna ögon,
trefvande som i sömn, och i handen bar han
någonting hvitt och lysande likt en
ädelsten. Han gick rakt fram till elden och
lät det lysande falla från sin hand ned
i kitteln, som började sjuda och skumma,
medan elden blossade upp och slog ut
i hela rummet. Sibyllan doppade hastigt
sin hand i den sjudande vätskan och
gaf tecken åt gossen att leda mig fram
till härden. Här beströk hon hastigt
mina ögon och läppar med vätskan, som
brände likt eld, och lade sedan sin hand
på mitt hjärta. Det smärtade våldsamt
till, som om något med våld slets lös
därinne; mina ögonlock brände, det
svartnade för mina ögon och jag föll
medvetslös ned på marken. —
Då jag vaknade, låg jag i gräset
utanför kojan. Solen stod svål öfver
det blåa vattnet, och vid mina fötter
satt människobarnet och vaktade mig.
Han bar ej längre de röda blommorna,
och jag såg nu, att han var blek och
mager och att hans ögon voro svullna
af gråt. Detta berörde mig på ett okändt
sätt, så att jag reste mig på armbågen
och frågade: »Gosse, hvarför har du
gråtit?»
Han svarade mig enkelt: »Jag är
hungrig, o, skogens dotter!»
Detta var ett ord, som jag aldrig
förr hört, men jag förstod genast hvad
det hade att betyda och genmälte till
min egen förundran: »Jag ock. Gå och
skaffa oss något att äta.»
Gossen gick bort och kom om några
ögonblick åter med något, som jag sedan
funnit vara vattenkrasse, oliver och ett
slags rötter, som kallas speriæ; jag hade
då ännu aldrig smakat mänsklig föda.
Vi åto tillsammans under tystnad, tills
jag frågade honom, hvarför han ej förut
skaffat sig mat, då det var honom så
lätt. Han svarade skyggt: »Det är ej
tjänligt att röra någon föda i trenne
dagar innan man söker gudens ynnest,
och sedan har jag vakat öfver dig, o
skogens dotter.»
»Är du glad åt att söka gudarnas
ynnest?» frågade jag ånyo. Han hängde
med hufvudet och svarade ej. Hans ena
fot hade under loppet bland buskarna
blifvit rispad af ett törne, och blodet
sipprade långsamt fram. Jag kände något
för den lilla foten och mest för att den
led; så tog jag den mellan bägge mina
händer och svepte en länk af mitt hår
om den i hopp att stäfja blodet. Då
lade människogossen bägge armarna om
min hals och började gråta, och jag
kände att jag blifvit till ett med hans
folk.
Efter detta gåfvo vi oss genast på
vandring hem till min skog, och gossen
följde mig, ty vi kunde ej mer lämna
hvarandra. Efter att ha vandrat våra
fötter blodiga stodo vi till sist invid den
stora floden, som alltjämt gled fram stilla
men med stort dån. Utmattad sjönk jag
ned vid brädden och fuktade min panna
med det svala vattnet. Då såg jag på
andra sidan en af mina systrar komma
sväfvande öfver safven, och sä förändrad
var jag redan till mitt väsen, att jag
bäfvade för hennes skinande dräkt och
vingade fötter. Dock mindes jag målet
för vår mödosamma färd och ropade till
henne öfver vattnet, så högt jag
förmådde: »Hvar är Senentes?» Inom ett
ögonblick var hon vid min sida, men
hennes fj ärrskådande ögon blickade tomma
och främmande in i mina.
»Söker du ynglingen Senentes,
markens dotter?» sade hon. »Han drog i
går natt ned till staden vid hafvet. Men
hvem är du?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
