Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Goldramin. Af Mildred Thorburn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GOLDRAMIN 397
Det forsade och brusade i mina öron,
men efter en stund vardt det stilla inom
mig, och jag hörde ett afmätt brus, som
likt hafvets långa böljor tycktes stiga
upp där nerifrån och bryta sig mot mina
fötter. Och i detta rytmiska, entoniga
brus kunde jag snart urskilja enstaka
toner. — En späd, ömklig röst bröt ut
i hjälplös kvidan, och jag frågade med
förakt: »Sibylla, hvad är väl detta?»
»Nymf», svarade mig Sibyllan, »det
är människan, som hälsar sitt intag i
lifvet.»
Jag teg och lyssnade ånyo. Denna
gång hördes stönanden och tunga, dofva
suckar, som frampressade under en
våldsam kamp, och dessemellan rop af en
flyende, som söker att undkomma
förföljaren. Och jag upprepade min förra
fråga.
»Nymf», svarade mig Sibyllan, »det
är människan, som hälsar döden,
befriaren.»
Då teg jag och lyssnade ännu en
gång, till dess jag hörde skri och rop,
som blandade sig och öfverröstade
hvarandra som en storm af hat och hämd,
och aldrig hade hyenors och vargars
tjut låtit vildare i nattlig skog. — »Hur
ha de vilda djuren sluppit in i staden?»
frågade jag, men sibyllan svarade blott:
»Nymf, det är mannen, som hälsar
mannen i drabbning.»
Nu förundrade jag mig och ville ej
fråga mer utan lyddes stum till den yrsel
af ljud, som trängde sig upp genom
rymden likt fåglarnas skrin vid
soluppgång. Då skar sig plötsligt genom larmet
en sakta ton, klar likt klangen af ett
silfverhorn bland kullarna. Den
svarades snart af en annan ton, och medan
den växte och samlade sig, döfvades de
vilda, oroliga rösterna, och larmet
där-nerifrån hördes blott som ett stilla brus,
öfver hvilket den veka och dock mäktiga
tonen höjde sig och vidgades, tills den
tycktes fylla hela jorden och rymden
och hafvet med jubel och skönhet. I
mitt hjärta föddes en aning, men jag
kunde dock ej underlåta att fråga:
»Sibylla, hvad är detta?»
Och hon svarade mig: »Nymf, det
är mannen, som hälsar kvinnan och
kvinnan mannen.»
Då slet jag bindeln från mina ögon
och ropade: »Nu har jag hört tillfyllest.
Sibylla, gif mig en själ!»
Vid mina fötter sträckte sig slätten
invid den stora staden med ljus vid ljus,
och där bakom låg hafvet, men sibyllan
gaf mig tecken att träda in, och så stodo
vi åter inom de trånga väggarna. Hon
ställde en trefot öfver elden, fyllde en
gryta med vatten och lade däri
underliga ting: salt och jord, en knippa med
isop och andra renande kryddor, järn,
myrrha och aloe. Sedan gaf hon ett
tecken åt gossen, som försvann genom
öppningen och lämnade oss allena.
Då blandningar började koka och
utsända en stark bedöfvande kryddlukt,
böjde Sibyllan sig ned för att iakttaga
de skimrande ringarna på ytan, under
det hon mumlade för sig själf
besvärjelser, entoniga och söfvande som suset
i skogarna midnattstid. Hennes ögon
lyste i återskenet från härden likt
glödande kol, och jag kunde då och då
uppfånga ljudet af besvärjelserna:
»Drifvande luft och drifvande vatten
ser jag, drifvande skyar och drifvande
vind . . . Skogar och sinande strömmar
ser jag, tätnande skogar och sinande
ström . . . Flygande fåglar och krypande
ödlor ser jag, stimmande fiskar och
krälande orm . . . Växande vilddjur och
snabba jägare ser jag ... ah» — hon
afbröt sig, böjande sig djupare ned öfver
kitteln, och ur dess djup kunde jag se
ett par människoögon blicka henne till
mötes.
I detsamma gick dörren upp, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
