Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Rahel Varnhagen. Af Sigrid Platen. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
404
SIGRID PLATEN
göra anspråk på att icke helt få falla i
glömska. Med dessa ord rycker hon oss
närmare än mången samtida, som
måhända i dof likgiltighet framlefver sitt
lif. Oändligt mycket godt, om hvilket
icke ens den i så hög grad framsynta
Rahel kunnat drömma, har sedan hennes
död kommit mänskligheten till del. Det
är ännu icke för sent att ägna henne
den vänliga tanke, hvarom hon beder.
I.
År 1809 skrifver en ung man till sin
vän: »Om du kommer till Berlin, så
ålägger jag dig att göra bekantskap med
Rahel Levin. Hon är säkert för
närvarande den mest betydande kvinnan i
världen.»
Detta var icke ett öfverord af en ung
begåfvad man. Kring samma omdöme
fylkar sig, i en rikedom af de mest
berömmande uttalanden om henne, en hel
skara af Rahels samtida, män med så
berömda namn som Goethe, W. v.
Humboldt, Schleiermacher, Heine, Jean Paul
m. fi. Att nämna alla de framstående
och snillrika män, som hörde till hennes
»salong», skulle vara att uppräkna de
flesta af det dåtida Tysklands främsta
skalder, tänkare, vetenskapsmän och
konstnärer. Äfven furstar och andra
högättade personer betraktade det som en
förmån att få tillhöra hennes
umgängeskrets. Ryktet om hennes originalitet
och personliga trollmakt nådde vida
utöfver hennes lands gränser, och sällan
försummade en främling vid sitt tillfälliga
besök i Preussens hufvudstad att låta
introducera sig hos henne. Samstämmigt
prisas hon därvid såsom städse
öfver-träffande de stora förväntningar man
känt sig berättigad att ställa på henne.
Hvarken börd, rikedom eller skönhet
utmärkte henne framför andra af hennes
kön, och hon härstammade ur den mest
föraktade och förödmjukade bland
nationer. Hon var judinna — något som
utgjorde hennes lifs förnämsta plåga.
Hur var det då möjligt, att »denna
anspråkslösa unga kvinna ur
borgareklassen utan några som helst lysande
förbindelser» förmådde samla omkring sig
»den talrika sällskapskrets, som» —
enligt C. G. v. Brinkman — »var den
snillrikaste och mest tilldragande i hela
Berlin»?
Hvem var Rahel Varnhagen? Hon
var »en skön själ» — »en bevingad
natur» — »en snillrik tänkarinna» — hon
var »en filosof med en apostels hjärta
och dock barn och kvinna i högre grad
än någon» — hon var »typen för en
moder i Israel» — och hon var »det
sällsynta fenomenet af en människa, som
alltid är fullt samlad, fullt sig själf». Alla
dessa epitet, som slösades på henne af
hennes vänner och beundrare, uttrycka
likväl föga hvad hon var för sin tid.
Själf säger hon: »Jag är ingen
stock-egoist, utan en glad och känslovarm
lifsspridare!»
Detta enda ord belyser med blixtlik
klarhet det som väl utgjorde hemligheten
af hennes attraktionskraft. Rahels tid,
— af henne kännetecknad såsom »det
sig själf ända till yrsel bespeglande
själfmedvetandets tid» — synes ha varit rik
på slumrande, dådlösa existenser,
människor, hvilkas innersta lifskärna kunde
sägas vara död eller hvilkas lif
åtminstone företedde flera döda punkter. För
Rahel fanns det ingen enda död punkt;
öfverallt i lifvets rika mångfald var hon
intensivt lefvande. Och med sin blotta
liffulla närvaro måste hon därför ha
verkat på sin samtid som en väckande
fanfar. Så långt innan den Ibsenska
förkunnelsen: »Husk, det at leve er en
kunst!» hade denna unga kvinna insett,
hvilken »verklig konstprodukt människan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
