Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Rahel Varnhagen. Af Sigrid Platen. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RAHEL VARNHAGEN 405
såsom människa är», att hon om sig själf
vågar fälla detta storstilade yttrande:
»Jag är lika enastående som denna
världens största andar. Den störste
konstnär, filosof eller diktare står icke öfver
mig. Vi äro af samma element, af
samma rang och höra tillsammans . . . Men
mig blef endast lifvet anvisadt.»
I dessa sista ord ligger det stora och
på samma gång det tragiska i hennes lif.
Rahel Antonie Friederike föddes
i Berlin pingstdagen 1771, såsom äldsta
dotter af den ansedde bankiren Levin
Markus. I likhet med sin broder,
diktaren Ludwig Robert, utbytte hon
sedermera familjenamnet Levin mot
Robert-Tornow. År 1814 öfvergick hon till
kristendomen samt slöt omedelbart
därpå äktenskap med den tolf år yngre
Karl August Varnhagen von Ense.*
Hon dog i sin födelsestad den 7 mars
1833.
Sådana äro i torra fakta och siffror
de stora grundlinjerna af hennes lif. Dock
för dem, som förstå att lyssna rätt,
förtälja redan dessa icke så litet. Hennes
barndom inföll sålunda i Fredrik den
stores glansfulla æra, något som hon
alltid sedermera med stolthet erinrade sig,
och hennes ungdom nåddes af genljudet
från den stora revolutionära jordbäfningen
i det västra grannlandet. Det sena
äktenskapet ger en antydan om hennes
ungdoms bittra kärlekserfarenheter, men
också endast en antydan. Ty de
lidanden hennes känsliga själ hade att utstå
för de båda mäns skull, hvilka efter
hvarandra sveko henne, låta sig icke
beskrifvas. »Man har förfarit på det
grymmaste med min själs strängar» . . .
klagar hon senare på tal härom, och
* F. 1785, skriftställare; 1816 preussisk
ministerresident i Karlsruhe, rappelerad 1819; erhöll
sedermera geheimelegationsrådstitel; död i Berlin 1858.
en annan gång utbrister hon med
smärta: »Om jag skulle framvisa alla
de sår jag erhållit, skulle jag te mig
som en slaktarbänk.» Märkt af dessa
sår förblef hon ock under hela sin
lifstid, och när hon slutligen skänkte sin
hand åt den unge Varnhagen, motsvarade
detta äktenskap knappast hvad hon i
ungdomen trott sig kunna vänta af lifvet.
Visserligen rådde det bästa tänkbara
förhållande mellan de båda makarna; men
de voro dock i mer än ett hänseende
omaka, och Varnhagen kunde, trots sin
onekliga begåfning, aldrig fullt höja sig
till den så enastående och mognade
kvinnan. »Man ger sig hän åt kärleken
som åt hafvet» — säger Rahel
någonstädes — »och så bäres man uppe
antingen af lycka, styrka eller simkonst
eller ock uppslukas man helt däraf.»
Man kan icke undgå den föreställningen,
att det här troligen var »simkonst» som
bar henne uppe.
Hvad dödsårets siffra slutligen låter
ana är den djupa sorg, som drabbade
henne just under hennes sista
lefnadsår. Detta år dör nämligen Goethe, af
hvilken hon »hela sitt lif känt sig
genomströmmad som af varmaste
hjärteblod». Från sommaren 1832 finner man
följande i sin korthet djupt vemodiga
anteckning af hennes hand: »Mildare än
majregn äro barnakyssar. Rosendoft —
näktergalstoner — lärkdrillar — Goethe
hör icke mera. Ett stort vittne fattas!»
Fröet till den frihetskärlek, som alltid
utmärkte Rahel, lades i hennes tidigaste
ungdom, då hon hade mycket att utstå
af en häftig, tyrannisk fader. Modern
var en vek och undfallande natur, och
Rahel blef tidigt sina fyra syskons
försyn, deras stod och tröstare; en roli som
hon kan sägas ha fortsatt att spela hela
sitt lif gentemot sina många unga vänner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
