Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Rahel Varnhagen. Af Sigrid Platen. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4o8
SIGRID PLATEN
En annan gång talar hon om en
»själens lyftning (elan) utan ord: bönen!»
Forma den kunna vi icke, ty då blir
den endast ett tiggande om ett och allt,
hvilket jag är barnslig nog att göra,
fastän jag så väl vet hvad jag själf
tänker härom. Men inre uppenbarelser,
under, allt är ju möjligt, sådant är icke
ovanligt för mig, och jag väntar alltid
därpå.»
Ännu klarare framlyser det rena
barnasinnet hos den då snart femtioåriga i
dessa ord: »Ofta slår jag ifrån mig
all sorg och öfverlämnar allt åt Gud som
åt den bäste vän och fader, hos hvilken
jag står outsägligt väl. Ja, vi äro på
verkligt förtrolig fot med hvarandra. Han
vet nog bäst och gör så, tänker jag och
lutar mig riktigt godt intill honom och
slumrar in vid hans fötter under hans
mantel» — en anspelning på en
barndomsdröm, då hon trott sig se Gud
Fader och fått lof att krypa till hvila
under vecken på hans vida mantel.
leke alltid är dock denna tillitsfulla
sinnesstämning rådande hos henne. Som
ingen annan har hon grubblat öfver lif
och död. Nere i de mörkaste djupen
har hon varit, då hon i själsångest frågat
sig: »Hvarför lefver jag? Gud vet det
väl, men jag förstår det icke. Jag är
ju intet, gör intet och är icke längre
till glädje för någon, allra minst för mig
själf.» ...
Hopplös sorg har hon erfarit, då hon
till en öfver ett dödsfall bedröfvad vän
skrifver: »Här kunna vi intet säga, endast
se på Gud, om Han har något att säga
oss; men Han talar blott en gång för
alla, och det är, när Han kallar oss till
lifvet. Hur sant citerar ni: il y a des
moments ou Von ne peut rien faire que
de vivre. Lifvet är den stora urkälla,
den djupa urgrund, ur hvilken allt väller
upp för oss med eller utan vår
medverkan.»
Och det är likaledes erfarenheten som
talar ur dessa ord: »Göd med förtviflan
— men den måste vara äkta —, så blir
skörden förträfflig.»
Men oftast lyfter hon segerviss sin
blick mot det ljus hon städse spanar
efter: »Resultatet af hela jordelifvet för
min ande synes mig vara blott detta:
jag skall lara mig finna en helt annan
förutsättning för tillvaron, än det är
möjligt för oss att här utforska. Och
eftersom jag nu alis icke är i stånd att finna
den, så kan den ju vara den allra
härligaste, den gudomligaste 1 Detta är mitt
paradis, min himmel, mitt hopp, min
tillförsikt till den Ande, som kunde och
ville skapa min. Dessa äro emellertid
blott jordiska begrepp, till dess vi finna
det enda alltförklarande. Och intill dess
förundrar jag mig öfver mina egna
förmögenheter, önskningar, behof —
behofvet af lycka» — hvilket senare, påstår
hon, »just är oss den högsta borgen för
dess existens».
En ljusare lifsförklaring ger hon äfven
i följande uttalanden: »Jag tror mig en
gång själf hafva samtyckt att vandra
denna lifvets jämmer väg, för att som
människa erfara mänsklig bestämmelse.
Eller ock har en högre med djupare
insikt gifvit detta samtycke å mina vägnar,
emedan han såg att det vore gagneligt
för mig. Alltnog ett samtycke tänker
jag mig alltid, och denna tanke skänker
mig tröst för all utstånden, eljest
oersättlig smärta.»
Det har redan antydts, att Rahel
Varnhagens trognaste följeslagare genom
lifvet var smärtan. Denna var icke blott
af själslig art. Det var icke endast
sorgen öfver de förödmjukelser och
pröfningar, som från ungdomstiden förföljde
henne själf ända in i medelåldern, icke
blott hennes städse skälfvande medkänsla
för olyckliga likars nöd och kval, som
förorsakade henne bittra stunder. Där-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
