Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Rahel Varnhagen. Af Sigrid Platen. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RAHEL VARNHAGEN 407
gehör i världen, som med våld tränger
sig fram och bryter ut som en
ledvrick-ning. Sådan är jag tyvärr — detta gör
min död!» . . . Och hon fortsätter i detta
samma bref från förlofningstiden till
Varnhagen: »Hur sant, käre vän — och
hur sorgligt, hur utomordentligt kvickt,
aldrig har någon sagt någonting ens
tillnärmelsevis så träffande om mig!!
— kan du likna mig vid ett träd, som
ryckts upp ur marken och sedan åter
gräfts ned, men nu med kronan nedåt.
Alltför kraftigt är det af naturen, kronan
fattar rot, och nu utvecklar sig roten
bakvändt till krona. Ja, käre, tyvärr!
tyvärr! sådan är jag. Sådant är mitt
lif i genomsnitt.» —
Denna andliga ensamhet, i hvilken
hon kände sig stå under hela sitt lif,
förnam hon som hela mänsklighetens
största kval. »O, kunde man blott gifva
bort sin själ till sina vänners bruk och
njutning!» utropade hon: »Kunde jag
blott göra er glad ... O, att en hvar
måste lida sitt alldeles ensam, och att
kärleken, som är så stor och så
hjälpsam, här förmår så litet!» . . .
»Människorna förstå hvarandra icke,
säger Werther. Jag skulle vilja tillägga,
de älska hvarandra aldrig på samma
timslag. leke ens de jämmerrop, som
afpressas hvarje människas bröst, bli
förstådda af de andra! Detta är sant och
fruktansvärdt. Ännu fruktansvärdare är,
att vi icke heller kunna läka, icke hjälpa,
när den af oss älskade lider. Kanske
vi förstå honom helt, och hans smärta
går oss till hjärtat, men — ensam är
han, ensamma äro vi. Denna cell, hvari
hvarje människosjäl sitter fängslad, och
hvarur endast kärlek — det himlasända
ljuset — som då och då förbinder lif
med lif, förmår befria — detta är det
fasaväckande, inför hvilket människan
förstenas, forskarens tankearbete måste
öfvergå i bön, och jag förtviflan» —
Hon var, som man träffande
karaktäriserat henne, sin tids »mitempfindender
Nerv». Och ehuru hon kallat sig själf
»ett slags sund, brunett, förnöjd
Hamlet», var det nog mest »der Menschen
ganzen Jämmer» hon grubblade öfver,
just emedan hon själf haft »en sådan
talang» för och blifvit en sådan »virtuos»
i olycka och lidanden. »O, jag
uthärdar icke att människorna, dessa
olycksaliga, skola tömma lidandets bägare ända
till dräggen»––––––. Likväl stirrar hon
sig icke blind därpå: »Jag förstår icke
lidandet, men en är som förstår det.
Smärtan är Guds hemlighet.» Och
under en sjukdom, efter en natt af olidliga
plågor,- nedskref hon följande: »O, jag
är likväl så nöjd; jag är ju dock en
Guds skapelse. Han känner mig, och
en gång skall jag väl inse hur godt och
nödvändigt det var, att jag skulle lida
så. Meningen är helt visst, att jag skall
lara något därigenom, och hvarje smärta
skall då genom den inhämtade insikten
blifva till glädje, hvarje lidande till en
gloria!» . . .
I kroppslig vånda som i djupaste
själsnöd bars hon städse uppe af den
älskligaste barnafromhet, hvilken likt en
ogrumlad underström stilla löper fram
genom hennes om stor djuptänkthet
vittnande uttalanden i lefnads- eller
religionsfilosofi. Hennes vänner undrade ofta
häröfver, och hon själf insåg till fullo detta
drag af barnslighet i sin natur. Men
hon fann sig väl däraf, och hon försökte
för dem klargöra sin ståndpunkt. — »Ni
förundra er öfver att jag kan bedja till
Gud. Går då icke ofta vår grubblande
tanke öfver oss själfva så långt, att vi
icke längre ha något bevis för vår
tillvaro, utan vi måste känna den; är detta
icke nästan som att tillbedja oss själfva?
Och när vårt behof af hjälp stegrats i
allra högsta grad, känna vi Gud, och då
bedja vi!» —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
