Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Dockan. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DOCKAN
Af PER HALLSTRÖM
•f^^SBl VORO lekkamrater som barn,
f/ \ / \| nan ocn jag-
1/&? \^å Ja^ var ^tet a^re’
Detyd-tjjfe>j^jÉ^)) ligt mer utvecklad och hade
ett rörligt och oroligt fantasilif; den lilla
trygga, Ijushåriga och tysta femåringen
föreföll mig därför föga roande. Jag
sökte icke hans sällskap annat än när
intet annat stod att få, och det gällde
att till hvad pris som helst slå ihjäl den
oerhördt långa sommardagen.
Då var han lätt att finna nere vid
båtbryggan, där solskenet kastades upp
i gröngula reflexer från vågslagens sista
ringlar öfver dybottnen, och det var
ljusare och mer drömlikt än någon
annanstans. Han satt mest i en snipa, som
låg förtöjd där mellan bryggan och en
påle, och vaggade den, så att vattnet
smackade och sjöng mot sidornas bord.
Det kunde han hålla på med och lyssna
till hur länge som helst. Han sade, att
han lekte »fara bort», men hvart blef
jag icke klar på.
Själf fick jag egentligen icke hålla
till där, ty strax utanför var det djupt
och där gick till och med ström bort
mot ett trångt och klippigt sund med
hela stora fjärden bakom, men honom
bekymrade sig ingen om. Han hade
bära mor i lifvet, eller i alla händelser
syntes ingen far till, antingen han fanns
eller icke.
Jag gjorde upp för mig, att han var
sjökapten och från motsatta sidan af
jorden förde ett stort skepp, lastadt med
apelsiner, fikonkakor, snäckskrin och
papegojor hem till de sina. Men det var
honom så godt som omöjligt att komma
uppför det sluttande, blåa vattenberg,
som jordgloben på skåpet gjort tydligt
för min föreställning. Det kallades
Hafvet och låg icke slätt, som de vatten
jag kände till. Om det en gång
lyckades fartyget att öfvervinna halkan,
kunde jag icke tänka mig en
afundsvär-dare lott än den lille Eriks, men tills
vidare tyckte jag, att det var synd om
honom, efter moderns likgiltighet var
tydlig äfven för ett barns iakttagelse.
Hon var tämligen ung, såg bra men
icke snäll eller fin ut och hade ofta
främmande, damer och herrar. De förra
togo pysen i famn i öfversvallande och
högljudd ömhet så snart de stigit i land,
bådo om en kyss och skakade
skrattande sina brokiga hattrosor och körsbär
af färgadt glas midt i hans förundrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
