Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Rahel Varnhagen. Af Sigrid Platen. Med 7 bilder. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RAHEL VARNHAGEN
445
Ludwig Robert och Brinkman visade
sig äfven som äkta sällskapsmänniskor.
Alla bidrogo på sitt sätt till
konversationen, och dock var ingen af dem på
trängande; man tycktes lika gärna lyssna
som tala. Märkvärdigast var dock
demoiselle Levin själf. Med hvilken
lätthet och hvilket behag förstod hon icke
att upplifva, lysa och värma omkring
sig! Man rycktes fullkomligt med af
hennes munterhet.’ Hur hennes tal
flödade! Jag kände mig som midt i en
hvirfvel och kunde snart icke längre
afgöra hvad som af hennes originella,
oväntade yttranden härrörde af kvickhet,
djuptänkthet, ingifvelse, snille eller infall.
De djärfvaste uttalanden hörde jag henne
göra, ofta i helt få ord, verkliga
inspirationer, hvilka flögo som blixtar genom
luften och träffade innerst i hjärtat. Om
Goethe talade hon ord af beundran, som
öfverträffade allt hvad jag dittills hört.»
Emellertid hade man uppmanat
Ludwig Robert att uppläsa några af sina
epigram öfver kända, äfven närvarande
personer, hvilket han ock gjorde.
»Demoiselle Levin förklarade sig likväl hysa
en afgjord motvilja mot allt dylikt snillets
taskspel, liksom för öfrigt mot all
personlig satir, parodi och travesti, såsom
ett ovärdigt missbruk af diktkonsten. I
hennes tanke bure allt sådant dock
innerst ett frö af elakhet, som till sist
endast tjänade skadefröjden. En stor ovilja
eller berättigad harm — — kunde hon
väl förstå och respektera, likaså om
sådant härflöte ur en ovillkorlig inre
an-maning eller om verkligen oförargligt
och obetvingligt skämt omintetgjorde det
hatfulla däri.
Schlegel, som visste sig skyldig i detta
afseende gentemot Schiller, anförde nu
Xenierna som en invändning häremot.
Men genast inföll hans lifliga
motstån-derska: »Just det exemplet för min
talan; om ni anför det, står ni ju redan
FREDRIK VON SCHLEGEL. KOPPARSTICK
AF J. AXMANN EFTER OLJEMÅLNING
AF A. VON BUTTLAR.
pä min sida! Ty hvar är väl harmen
mera berättigad, oviljan ädlare, snillet
lifligare än just i Xenierna? För öfrigt
äro Goethe och Schiller nu en gång —
Goethe och Schiller!»
Flera gäster hade nu anländt, bland
hvilka den förut omtalade Gentz ådrog
sig allmän uppmärksamhet. Han skildras
på följande sätt:
»Sällan har jag sett så stor
dristighet och så stor förlägenhet förenade på
en gång som i denne mans uppträdande.
Sedan ban med tveksam osäkerhet
pröfvande iakttagit såväl alla de närvarandes
ansikten som platser–––-valde han en
lugn plats längst aflägsen från Schlegel,
hvilken tycktes inge honom en hemlig
respekt. — —- Det samtal han tog upp
med sina grannar blef snart allmänt.
Han berättade om sin middag, som han
intagit hos ministern grefve v. Haugwitz.
Där hade han sammanträffat med gene-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
