Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Rahel Varnhagen. Af Sigrid Platen. Med 7 bilder. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
446
SIGRID PLATEN
räler och sändebud och erfarit de
färskaste nyheterna från London och Paris
––––––-Så småningom öfvergående till
ämnet kärlek (då M:me Unzelmann
undanbedt sig politik), började Gentz tala
om lyckan eller olyckan af denna känsla,
om dess grunder, betingelser och
verkningar — först i kortare, problemartade
satser, hvilka han ännu samtalsvis i
frågoform riktade till sina grannar; men
så småningom tog hans tal en högre
lyftning. Allt djärfvare och bestämdare
blefvo hans påståenden, och när han
kände sig fullt säker på sina åhörares
tankar och instämmanden, öppnade han
med ens alla slussar för sin vältalighet,
hvars mäktiga flod oemotståndligt bröt
fram och fyllde oss med häpen beundran.
Friedrich Schlegel och hans Lucinda*
hade häraf kunnat lara en hel del! Gentz
talade med värma och kraft, med
skarpsinne samt med en sådan välklang, en
sådan ördrikedom, en sådan följd af
lyckliga uttryck, goda sammanställningar,
lätta öfvergångar och en sådan verkligt
intagande vältalighet, att jag hvarken
förr eller senare hört något liknande.
Här vann han också allas
uppmärksamhet och allas bifall.––––Jag
lyckönskade mig att tillfälligtvis ha fått höra
denna så ofta rosade, mig dittills något
tvifvelaktiga förträfflighet aflägga ett så
glänsande, kanske enastående prof på
sin egenart. Ännu lyssnade man med
spänd uppmärksamhet, och enstaka,
försenade gnistor från den sjudande
eldströmmen sprakade alltjämt, då en ny
gäst inträdde: prins Louis Ferdinand!
Hela sällskapet reste sig ett ögonblick,
men strax satte man sig åter tillrätta.
Prinsen tog plats bredvid d:lle Levin,
med hvilken han genast begynte ett
enskildt samtal. Han syntes orolig och
förstämd, och ett smärtsamt allvar
för-dystrade hans nobla ansikte, dock utan
* En bekant värdelös roman af Schlegel.
att helt fördunkla det skimmer af vinnande
älskvärdhet, som låg utbredt däröfver
och som tillika med hans ståtliga,
härliga gestalt och hans otvungna
härskarehållning gjorde honom i så hög grad
tilldragande. Jag var från första stund
förtrollad, aldrig hade jag sett en så
lyckligt utrustad människa. — — —
Prinsen, som med stor vänlighet »utan
bismak af nedlåtenhet» hade låtit de
främmande personerna" föreställas för sig,
»älade sig icke minsta tvång utan rörde
sig och talade så fritt, som befunne han
sig bland idel länge bepröfvade vänner.
Öppet uttalade han sin harm och ovilja
öfver Bonaparte och öfver de
vänskapliga förbindelser med denne de olika
hofven ansett sig pliktiga att ingå. En
af de anklagelser han riktade mot honom
var synnerligen ovanlig ur en furstes
mun: man öfverraskades af att höra den
förre förebrås för att vilja undergräfva
friheten!»
Efter ännu några yttranden, som
utmärkte sig genom den finaste
iakttagelseförmåga och stor människokännedom, tog
prinsen kort därpå afsked. Detta blef
signalen till allmänt uppbrott, ty det
hade blifvit midnatt. På trappan mötte
man emellertid furst Radziwill, prinsens
svåger, för hviken han hyste stor
tillgifvenhet, och denne återförde honom
under glädjebetygelser till salongen.
Emellertid hade grefve S. och Brinkman gått
en promenad, och då de återvände till
Jägerstrasse, höll prinsens vagn ännu
framför den där belägna Levinska
bostaden. Ur ett öppet fönster ljödo
pianotoner ut till dem. »Vi stannade och
lyssnade. Det var prinsen som
fantiserade med genial färdighet. D:lle
Levin och furst Radziwill stodo med ryggen
åt fönstret, och vi hörde ett par gånger
deras bifallsrop, med hvilka vi gärna skulle
velat förena våra. Prinsens spel var djärft
och kraftigt, ofta gripande, mestadels
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
