Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Boströms religionsfilosofi. Af Allen Vannérus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
460
ALLEN VANNÉRUS
utgifvarens förhoppningar. Han ’hyser icke
den ringaste pessimistiska åsikt om
boströmska filosofins vare sig nutid eller framtid’
(s. XIII). Men han torde anse, att den
Boströms filosofi i sin helhet, som vi
redan ha, är den, som vi äfven skola ha.
Det vore dock vackert om några
grundtankar i denna, särskildt i dess metafysik,
vore framtidsdugliga och kunde bli af aktuell
betydelse.
Jag syftar härmed på ett bestämdt
förhållande, nämligen därpå att det alltjämt
försiggår djupt betydelsefulla förskjutningar
i uppfattningen af religionens såväl väsen
som ställning i mänsklighetens lif. Det är
nu icke längre fråga om dogmer —
hvilka visserligen kunna äga stort historiskt
intresse — utan om helt nya former af
religiös uppfattning, ja om själfva religionens
vara eller icke vara. Det är ju så mycket i
hela vår nuvarande kulturordning, som är
ägnadt att verka omgestaltande eller rent
af upplösande både på religionens läror
och på det religiösa lifvet. Vidare är det
ett faktum, att det är ytterligt svårt att
förena en vetenskaplig uppfattning af
verkligheten med de fundamentala religiösa
föreställningarna; huruvida det är rent af
omöjligt, är en fråga, som jag här icke vill
försöka utreda. Slutligen är att erinra om
att själfva religionsbegreppet är så liksom
söndergånget i divergerande meningars
mångfald, att en enhetlig och allmängiltig åsikt
om saken knappast låter sig förutsättas.
Också svänga de olika religiösa
uppfattningssätten mellan transscendens och
imma-nens, teism och panteism, religiös
agnosti-cism, ’religion utan gud’ och hvad allt de
äro samt heta. Hvad för öfrigt religionens
själfva lifsvärde beträffar, hvilken sida af
saken naturligtvis är den allra viktigaste,
anse allt fler, att religionen icke är af den
absoluta betydelse, som de påstå, hvilka i
likhet med Boström hålla före att ’utan
religion nedsjunker människan under eller
närmar sig djuren’ (s. 79), ett uttalande
som ådagalägger att äfven stora tänkare
stundom kunna tänka små tankar.
En oupphäfbar förutsättning för en
sannskyldig religion och ett specifikt
religiöst lif torde emellertid, enligt de flestas
åsikt, en öfvervärldslig, rent andlig, evig
och fullkomlig lifsordning vara.* En dylik
* Enligt Boström är religionen ’i sin absoluta
mening Gud själf, såvidt han är närvarande i de
’öfvervärld’ och delaktighet i denna, se där
religionens minimum. Härom rör sig ock,
icke minst för ögonblicket, den religiösa
spekulationen, hvarvid jag särskildt tänker
på Eucken, som just använder uttrycket
’Uberwelt’, om ock oftare ’das (absolute)
Geistesleben’. Nu är min mening, att äfven
den boströmska metafysikens eviga och
idealitetsbestämda väsensystem kan betraktas som
en dylik öfvervärld. Denna filosofi ger ock
något svar på frågan, huru man har att
föreställa sig nämnda delaktighet (hvilket
Eucken icke gör). Enligt Boström är
människans ’förnuftiga väsende en tanke hos
Gud och är just hon själf i sin absoluta
sanning’, om också ej människan någonsin
blir identisk med detta sitt sanna väsendes
idé’ (s. 28—29). Alla ändliga andar, t. ex.
människoandarna, ingå, med andra ord, af
evighet som lefvande innehållsmoment
(’tankar7 eller ’idéer’) i guds medvetande, hvarvid
dock gud förnimmer dem på ett klarare och
fullständigare sätt än de själfva någonsin
förmå, äfven i sina absolut högsta
existens-och aktualitetsformer. Härmed har jag
emellertid icke velat påstå att Boströms
metafysiska idealism är att betrakta som
’den sanna världsåsikten’; den har fastmer,
enligt min åsikt, många angreppspunkter.
Endast det har jag önskat framhålla, att
vissa af dess grundtankar äro af den
betydelse ur religionsfilosofisk synpunkt, att
de borde göras gällande och utnyttjas vida
mera än nu är fallet; då finge man ju ock
närmare erfara huru stor deras bärkraft är.
Som antydt, vi vänta, att den svenske
man kommer, som väcker den boströmska
metafysiken till nytt lif och på öfverlägset sätt
uppvisar att den är åtminstone förenlig
med den världs- och lifsåsikt, som
tillerkänner äfven naturalismen den ställning,
som rättmätigt tillkommer den. Ty aldrig
kunna vi anse, att naturskeendet eller, mera
omfattande, världsprocessen låter reducera
sig till ett föreställningsfenomen, såsom
Boström hade panna att anse. Enligt honom
är hela den kosmiska evolutionen ett innehåll
i de ändliga andarnas lif. Men med fullgiltig
antitetisk rätt låter sig påstås, att det andliga
lifvet är ett innehåll i världsprocessen.
Detta är det naturalistiska moment som
måste upptagas i all hållbar världsåskåd-
ändligt förnuftiga väsendena, och genom denna
närvaro [är] verksara att leda dem till lif och
salighet’ (s. 5).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
