Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svenskarna i Prag. Af Alfred Jensen. Med 11 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
476 ALFRED JENSEN
skåpet, som slutligen lyckades förmå
Karl Gustaf att skaffa annan lokal.
Förutom belägringskåren på Lill-sidan,
voro svenskarnas trupper förlagda på
tre ställen bakom Ait- och Neustadt,
och förbindelsen mellan de båda
stränderna förmedlades genom en bro, som
slagits öfver en af Moldaus flodkrökar
nedanför (norr om) Prag. Vid
Galgbac-ken stodo De la Gardie, Lewenhaupt
och Patkull, vid Hästporten Wittenberg
och mellan dem Karl Gustafs
högkvarter med Königsmarck. Stundom gjordes
anfall på flera punkter samtidigt. Det
häftigaste företogs den 25 oktober. De
belägrade sågo, huru Karl Gustaf på
Galgbacken ordnade lederna och föll på
knä till bön. Klockan nio på morgonen
skedde den första stormningen från tre
håll, men tre gånger under loppet af
tre timmar slogos svenskarna tillbaka
med en förlust af 800 man, hvaremot
försvararna räknade blott 20 dödade.
Karl Gustaf begärde då ett par timmars
vapenstillestånd för att begrafva liken,
hvarpå kampen åter upptogs.
Detta timade elfva dagar efter
Westfaliska freden! Den af hela Europa
efterlängtade och af årslånga underhandlingar
förberedda dag (den 14 oktober), då
freden slöts i Osnabruck mellan kejsaren
och Sverige, firades i Prag så, att de
belägrade lyckades antända ett högt
trätorn på Galgbacken, hvarvid 30
svenskar innebrändes. Den sista oktober
framställde Karl Gustaf förnyade anbud om
kapitulation, som åter utan betänkande
afslogs; nu var det i själfva verket dock
blott en list för att öfverskyla den stora
reträtten, som anträddes den 1 november,
då Karl Gustaf med Wittenberg drog
till Brandeis, kvarlämnande Königsmarck
med en mindre styrka. De belägrades
jubel kände inga gränser, och den
försiktige Conti måste lägga band på deras
otålighet, tills han genom spejare öfver-
tygat sig om att belägringen verkligen
var upphäfd. Den hade varat i 15
veckor och kräft 16,000 kanonkulor, 592
tjärkransar och bomber samt i
människolif på svenska sidan 4,752 och på
tjechiska 219.*
Först den ,3 nov. kom grefve Schlick
till Prag med det glada budskapet, att
freden afslutats — för tre veckor sedan.
Det byggdes ett träskjul midt på
Karlsbron med olika ingångar för de svenska
och de tsjechiska fredskommissarierna.
Mellan de båda kanslierna fanns ett
gemensamt rum för sammanträdena. De
svenska befullmäktigade voro
generalmajor Pajkull och Erskin, de kejserliga
grefve Kolovrat och baron Blumenthal.
Det första mötet hölls den 29 november,
det sista den 7 januari 1649, då
utrymningen af de svenska trupperna från
Böhmen blef effektiv.
Men äfven vid dryckesborden möttes
de forna motståndarna, och då
Königsmarck vid ett sådant tillfälle fick veta,
att de belägrade efter den sista
stormningen hade haft kvar blott ett krutfat,
hade han — enligt Zatocil — blifvit
så ursinnig, att han rusat upp, tryckt
ned hatten öfver pannan och krossat en
fönsterruta: ’»lek habe es gesagt, dass
sie keine Municion mehr haben. I hr
aber habt es mir nicht glauben wollens.
Vid samma tillfälle gjorde svenskarna
bekantskap med den fruktade Plachy,
som äfven i dryckjom höll sig så
tappert, att han »bragte flera svenskar till
stilla sanslöshet». På grund af sin längd
(6 fot och 6 tum) hade han af svenskarna
kallats »långa jesuiten». Såsom bevis
* Detta enligt Zatocils detaljerade förteckning.
Då Balbin anger summorna i rundt tal till resp.
4,000 och 800, torde skiljaktigheten delvis bero
på att han medräknat den tsjechiska förlusten
vid Lill-sidans intagande. I alla händelser
utvisa siffrorna en ofantlig skillnad till de
belägrades favör.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
