Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Edvard Grieg. Några erinringar af Emil Sjögren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EDVARD GRIEG
NÅGRA ERINRINGAR AF EMIL SJÖGREN
DVARD GRIEG är död . . .
Hans bortgång var väntad,
(§j men sorgen öfver densamma
blir ej därför mindre stor.
För mig har han sedan mina tidigaste
musikår stått som en af de största
gestalterna inom den samtida
musikkonsten.
Den första gång Edv. Grieg kom till
Stockholm, gaf han med sin hustru, fru
Nina Grieg, den kongeniala tolkarinnan
af hans härliga sånger, en konsert å
Vetenskapsakademien, där jag naturligtvis
var. Min entusiasm kände inga
gränser! Jag var en helt ung man då, och
jag lade inga band på min förtjusning
öfver denna musik, som jag blott föga
kände, men som låg mitt sinne så nära.
Jag erinrar mig, att jag efter konserten
stod och väntade vid utgången för att
få se Edv. Grieg på nära håll — någon
slags presentation kunde ej komma i
fråga — jag var ju blott en
konserva-torie-elev . . . Jag hade fått veta, att
hr och fru Grieg voro inbjudna till en
familj (där frun var en f. d. elev till
Edv. Grieg) i ett hus vid
Kammakare-gatan, nedre botten. Därutanför gick
jag sedan länge, ibland genom fönstren
fångande en skymt af de innevarande
genom att klänga upp på husets stenfot
och hålla mig fast i en stupränna.
Under de följande åren stadfästes min
beundran för Edv. Grieg, ty nu kunde
jag bättre förstå allt hvad denna musik
innehöll af klarhet, behag, friskhet och
manlig kraft i ingifvelsen och teknisk
fulländning i utförandet. Och en gång
kom det af mig så efterlängtade
tillfället att få göra Edv. Griegs personliga
bekantskap. Det var vid nordiska
musikfesten i Köpenhamn sommaren 1888.
En af dagarna voro Tor Aulin och jag
inbjudna tillsammans med herr och fru
Grieg hos Holger Drachmann, som
bebodde en villa därstädes. Tor Aulin
och jag spelade då min för musikfesten
komponerade sonat i e-moll. Jag erinrar
mig, att fru Nina Grieg efter trion i
scherzot utropade: »Men Gud da, det
er jo Edvard!» Detta negativa
erkännande både gladde och smärtade mig.
Sedan ha vi träffats många gånger,
Edv. Grieg och jag, mest i Köpenhamn,
där han ofta uppehöll sig; och han har
alltid visat mig stor vänskap och stort
intresse. Nu i vintras såg jag honom
för sista gången. Det var på Det
kongelige Theater vid en föreställning af Carl
Nielsens spirituella opera Maskarade.
Han klagade då öfver sin svaga hälsa.
Det oaktadt förmådde han, ehuru med
synbar svårighet, företaga en stor
konsertresa genom Tyskland. En af de
konserter han under vägen gaf i
Köpenhamn bevistade jag. Han dirigerade
och accompanjerade på ett
utomordentligt glansfullt sätt under mer än två
timmar, uppehållen af publikens jubel
och tacksamhet.
Men jag anade att nu hyllade jag
Edv. Grieg för sista gången.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
