Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Sagan om mannen som flydde för månen. Af E. Walter Hülphers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAGAN OM MANNEN SOM FLYDDE FÖR MANEN
Af E. WALTER HULPHERS
f@p ©y^AR NI HÖRT sagan om
man-I^J I___I um nen som red på älgarna för
■fi I il att undfly månen?
w^^C<^M Det var på den tiden, då
människan ännu kunde umgås med
skogens djur och talade till dem och förstod
deras tal som man talar till och förstår
vänner. Det var fred mellan människor
och djur, och djuren höllo äfven fred sins
emellan. Det var endast människorna som
tycktes vilja bryta den stora freden, men
om dem emellan uppkom tvist, så
stannade det ännu blott vid en mindre träta,
som snart lade sig igen, liksom
krus-ningen bryter vattnets blanka yta för
hafsandens vingar, när han i solgången
söker sig ut från land mot horisonten,
där han har sitt sofställe, men strax
därpå lägger sig igen för att kunna låta
drömmarna stiga upp ur djupen. Och
det kunna de aldrig, aldrig vackert och
stilla, om ej ytan är blank och klar
som människoögon.
På den tiden hade två män underligt
nog kommit att förälska sig i samma
kvinna, och som hon endast kunde
bönhöra çn, måste den andre gå bort och
gömma sig i de mörka skogarna. De
mörka skogarna voro den tidens bot för
hjärtats krämpor. Det kom sig af suset
från de väldiga grenarna, när de likt en
vaggande moders armar sakta fördes
fram och åter förbi stjärnorna, som då
tycktes människorna mycket större och
mer seende än nu.
Den försmådde gick bort till de
mörka skogarna och redde sig, ensam som
han var, en boning i en klyfta. Af mjuk
björnmossa gjorde han sig ett kungligt
läger, och för att än mer göra det likt
ett sådant anskaffade han en
sänghimmel af den blåaste grönska som fanns,
det var ungtallarnas toppvippor, hvilka
han flätade tillsammans. Och för att
efterlikna stjärnorna inströdde han här
och hvar blommande grenar af den skära
vildrosen, som har fem bladuddar. Ur
klippväggen framgick ett klart källsprång,
som skänkte svalka om dagen och
sorlade om natten med en underbart helande
sång, som alltid insöfde den ensamme,
om han någon gång vaknade upp vid
tunga och oroande drömmar. I två år
skulle han bo där för att bli läkt i sitt
hjärta och innan han åter fick komma
tillbaka till de andra människorna.
I två år bodde han där, och mycket
kom och gick genom hans hjärta. Ofta
böljade där inne tunga svarta töcken,
som plötsligt kunde slitas sönder af
hvita blixtar, i hvilkas sken han såg en
ung kvinna skimra mot den blåbruna
barken af en skroflig furustam. Men
värst var det när där inne blef gnist-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
