Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Sagan om mannen som flydde för månen. Af E. Walter Hülphers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
490
WALTER HULPHERS
rande hvitgrönt skum på ett stormande
rödt vatten. Dock, allt efter som tiden
gick, blefvo äfven dessa syner allt mera
sällsynta. Men medan hans hjärta
läktes, lade sig ett bredt ärr öfver
detsamma, och som ögonen äro hjärtats
speglar, sågs ärret äfven i dessa, ty från att
ha varit rund som vattendroppen, där
den tindrar i daggkåpans krusiga
bladskålar, hade pupillen blifvit aflång som
den i getternas ögon, och liksom den
smalnade den med det stigande
dagsljuset för att mer likna den mänskliga
allt efter som det allt döljande mörkret
nalkades.
När de två åren voro till ända, reste
sig mannen från sitt läger och sade till
sig själf:
»Se, två år äro till ända, och jag
känner ej mer såret i mitt hjärta, det
är på tid, att jag återvänder till mitt
folk.»
Och sedan han med saknad tagit
farväl af sin boning, med sänghimmeln
af den blåaste grönskan, hvari
vildrosorna lyste som femuddiga stjärnor, af
den gyllene bädden och den sorlande
källan, gick han ut ur klyftan, och
solskenet föll strålande öfver hans hufvud.
Och han kom tillbaka till sitt folk
igen och drog äter in i den hydda, som
han fått af sin fader, och folket upptog
honom ibland sig, men det förundrade
sig och slutade aldrig att förundra sig
öfver hans ögon.
» Hvad hans sår måste na varit djupt
och svårt», sade man, »aldrig hafva vi
förr sett så hårda ögon.»
Men de sågo dem ju endast om
dagen, då ljuset strålade, om de också
hade kunnat se dem om natten skulle
de ha förundrat sig ännu mera, men nu
gjorde de ju det aldrig, och den nya
känslan hade ännu inte kommit till
världen, den, som heter fruktan.
Och hvad som skedde med den hem-
vände mannens hjärta, när han en dag
återsåg den, för hvilkens skull han måst
draga bort att i två år vistas i de mörka
skogarne, därom vet min saga intet, men
efter den stunden, såg man det stormiga
röda vattnet med dess vågkammar af
hvitgrönt skum brinna och glöda i den
smalnande ögonstrimman.
»Jag måste bort till de mörka
skogarne igen», sade han sig, »jag måste
bort.»
Men hur skulle han kunna gå bort
till de mörka skogarne, där han redan
varit, ty där fanns ju inte hjälp och lisa
för honom mer. Och han hade återsett
den han älskat och han älskade henne
endast ännu mer än förr.
Han var nu den vackraste mannen
af folket, och under sin ensamhet i de
mörka skogarne hade han blifvit så
bekant med de vilda djuren, att de genast
hörsammade hans rop och kommo till
honom för att låta smeka sig af hans
hand och lydde allt som han begärde.
På så sätt blef hans bostad mer en
boning för vilda djur än för människor.
Himmelens fåglar flögo ut och in och
berättade honom allt som tilldrog sig
ute i världen, kring hans bädd låg en
ring af tio vargar och tio björnar och
utanför hans dorr stod alltid en flock
af högbenta älgar, hvilkas väldiga
hornkronor sakta vaggade på luften likt örnar
som höja sig till soltjänst. Äfven detta
förvånade folket och drog dem till den
underliges hydda för att se.
»Hvad månde varda af detta», sade
de sig, »se, han sofver ju bland varg och
björn, hvarför kan han inte vara som
andra människor?»
Och de unga kvinnorna, som stodo
utanför hans dorr förundrade sig än mera
om de ej också gjorde något annat.
»Se han sällskapar hellre med
skogens vilda djur än med oss, hvad skall
blifva med oss?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
