Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Henric Schartau. Af Nathan Söderblom. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENRIC SCHARTAU
521
PREDIKSTOLEN I LUNDS DOMKYRKA.
det, att hans själasörjareerfarenhet lärt honom
hvad många efter honom fått röna, att
människor alltför gärna vilja fördjupa sig i sådan
själfrannsakning, och att detta är hindersamt.
Man må ju icke heller förtänka den enfaldige
om han har svårt att förstå, hvarför man så
omsorgsfullt undervisat honom om
nådeverkningarna, om han icke får göra någon användning
af denna sin kunskap. Därtill kommer, att då
man uppställer en rad af nådeverkningar, och
gifver regler, huru människan vid hvarje
nådeverkan skall förhålla sig med risk att eljes
ingenstädes komma, ja, gå tillbaka, men på
samma gång säger, att hon ej kan veta och ej
får veta, i hvilken nådeverkan hon är, svåra
snaror äro utlagda för samvetet, ty jag har då
viktiga regler, som jag skall använda, men får
ej veta hur och när.»
Detta om själfbetraktelsens fara. En
annan ligger bredvid: uniformeringens.
Religionspsykologen hos Schartau är icke
en Augustinus, en Luther, en Pascal, en
Amiel, en Kierkegaard, en Vikner, som
drifves att skildra det som skett och sker
i hjärtats helgedom, för att tala sig fri
från sin smärta eller frigöra jublets ström
— eller för att hviska stilla med sin själ.
Schartaus psykologiska skarpblick ger
präktigt material för religionspsykologen.
Jag anför hans psykologiska motivering
af upprepad bön.
»Det behöfves visst att bedja mer än en
gång, men icke för Herrans skull, såsom vore
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
