Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Tionde häftet
- Nya svenska berättelser. Af John Landquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYA SVENSKA BERÄTTELSER
557
vara en ytlig människa?» Denna fråga
besvarar han till sig själf nekande: »Nej, ytlig
var han ända inte.» Men strax därpå
menar han: »Om också hans personlighet
var ytlig, så var hans melankoli det inte.»
Men nu skulle han »öfverlista sig själf,
sjuklingen, lefva från sina dystra minnen
och växa sig stark» (sic!) o. s. v. i
oändlig pratsamhet. Man unnade hr Almer att
inte låta störa sig vid kaffet och likören,
som han ju tycker om, utan bära enkelt
och muntert medge, att lifvet har sina
ögonblick. — Man blir till slut en smula
trött på hr Almer så som han springer
rundt i sin lilla ekorrbur af sensationer.
Man påträffar mer än en gång i hr
Öbergs bok godtköpsfraser, som mera höra
folkromanen till än en som gör anspråk på
konstnärlig halt. Han begagnar starka
uttryck om inte alis öfverraskande saker.
När han träffat . fru Ring på ångbåten,
ser han, att detta är äfventyret »i ett
ögonblicks blixtskarp klarhet». Den erfarne
läsaren åter har då med lugn hunnit
konstatera, att flirten redan börjat. En
annan gång griper honom »en hisnande
aning» om ett också alldeles genomskinligt
faktum.
Allt detta är synd, ty hr Öberg kan
ju ända vara en berättare, en god
skildrare. Äfven i denna bok, när han
beskrifver Stockholms utkanter, där tistlar och
renfana växa och humlor och jordbin surra
däröfver i höstens eftermiddagstimmar —
då blir man ju strax glad igen. Så fort
han kommer till naturen, märker man hos
honom kunskapens förtroendeingifvande
säkerhet. Man ville blott se bättre spår
af äfven andra studier än de
naturvetenskapliga. Man önskade hans följande
böcker litet mindre lidelse- och lidandespjunk
och mer af bildningens ljusa lynne och
dess behärsknings anspråkslöshet. Och
noggrannare konstnärligt urval och smak.
*
Man andas lättare när man kommer till
Gustaf Hellströms ironiskt reflekterade
objektivitet från den Öbergska
formgif-ningens besvärande och ofria subjektivism,
som då både författaren och hans hjälte
synas stå rådlösa, på något sätt uppfordrar
läsaren till ett: Hvad skall man kunna
göra för denna omöjliga figur? Alla fasta
och beståndande ting ha i smältningen
runnit i ett hett kaos, men Hellströms stil
är redan i tänkandets smide härdad, fast,
glänsande, elegant. Jag prisar det
intellektuellas vind, som gör luften torr och klar
och därmed lär vårt öga att skilja på tingen
och oss själfva. Den Hellströmska
berättelsens scener rulla upp sig som små
tydliga och fjärran bilder, och författarens
ande märkes blott i situationernas humor,
personernas komik. Hellströms prosa har
sin säregna tjuskraft genom sin förening af
precision och lätthet. Den är knapp och
på samma gång glatt behaglig. Dessa
satser inprägla sig i oss, därför att de vittna
om en klarsynt iakttagelse och en sinnrik
eftertanke i förening. Den skräder inga
af de ord människorna rappt och ogeneradt
använda, men just detta, t. ex. bära de
svordomar hans personer använda i sin
förargelses eller undrans rätta ögonblick,
karaktäriserar dem för oss snabbt och
roligt. Hellströms naturalism inger oss
igenkännandets svala och leende kärlek och
äger det bekantas öfverraskande friskhet.
Han kan ibland — jag tänker då
väsentligen på den första lysande berättelsen
»Träbenet» — meddela något af den
intellektuella glädje, som den store Maupassant
skänkt oss i högsta mått och som man kan
minnas som något af det mest oblandade
man njutit i lifvet. Det ligger kanske ock
hos honom något i grundåskådningen
gemensamt med den franske mästaren:
känslan af lifvets obotliga och grymma
irra-tionalism förenad med all de yttre
föremålens ordning och klarhet.
»Träbenet» inför oss först i en idyll,
rik på de små människornas och
förhållandenas naivitet och lustighet. Men en vacker
junidag, då öfversten skall flytta ut till
landet, redan sitter i sin kupé och
stadsbudet Bohlin skall bära till honom hans
blomkrukor, råkar han snäfva öfver
järnvägsskenorna, ett ankommande tåg går
öfver honom, och han vaknar efter lång tid
i en säng med en stickande smärta i höger
arm och ben. Han upptäcker att de äro
afskurna, och han brister ut i en skakande
gråt. Sedan begynner för honom under
invalidens sysslolöshet en ny tillvaro, lifvet,
nyss så klart och enkelt, blir alltmer
inveckladt och förvirradt, och hans oskolade
tänkande törnar efterhand på nästan alla
mänsklighetens stora problem. Först när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:49:15 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1907/0605.html
