Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Nya svenska berättelser. Af John Landquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
558
JOHN LANDQUIST
han sitter i parken och ser solens hvita
fläckar darra på marken bland löfverkets
skugga och vildgässens pilspets skära öfver
staden, börjar han känna någon särskild
betydelse i allt det rika omkring honom
och ännu helt fridfullt fråga: hvarför?
Hvarför kunna sparfvarna flyga, och hvarför fly
gässen undan vintern? Sen hyllar han sig
till den åsikten, att »allting är flax», som
förfäktas af den särdeles lyckade
kolingsfiguren Loppan, stadens godmodiga
brottsling, en skeptisk filosof, för hvilken
»ingenting var heligt och som därför ofta satt
häktad». Så kommer han in på
arbetarfrågan, men bär sig illa åt vid en
demonstration och misshandlas, därpå dyker
problemet om skulden, försoningen, Gud upp
för honom, aflöses af förtviflan, lasten,
bitterheten, men den dag hans son tar studenten
och den föraktade och utestängde utanför
sommarrestaurantens grind i kvällen hör
honom tala till rektorn, ser han sitt stackars
lif i ett nytt och skärande ljus och gör i
strömmen ett misslyckadt själfmordsförsök.
Detta är en berättelse af en i vår
litteratur rätt sällsynt humors rika och
meningsfulla facettering. Den gömmer ljus
och vemod, löje och medkänsla, den är
tragisk och obarmhärtig, ty det händer att
ju mer man tänkt och känt, dess mer
framträder i det farliga lifvet som det enda
orubbliga nödvändighetens blindhet och
brutalitet . . . Hemligheten med denna
berättelses betydenhet är att den är filosofisk,
på samma gång den äger den hänsynslösa,
aldrig klickande naturalism, som ända
förblir den starka diktens kännemärke. Det
är inte det försupna och irrande stadsbudet
längre, det är den stackars människan, ett
skört, lättbrutet, flyktigt väsen, som
lösryckes ur sitt driftlifs ro, ur sitt trångt
begränsade arbetes soliga tanklöshet. Det faller
ner i henne några strålar från de allmänna
frågornas ödsliga gränslösa vidd, där ögat
först intet ser och sedan hvart svar visar
sig beroende på något annat och drifver
tanken att forska vidare och vidare . . .
De två andra novellerna äga icke
samma djupa inre sammanhang som den första.
Särskildt »Tomrummet» förefaller
sammanfogad och konstruerad och är äfven i några
enskildheter icke fullt plausibel.
»Professorn eller mänskovärdet» är en lika
humoristisk som skarpsynt psykologisk studie
öfver glädjeflickornas enkla och godmodiga
själslif. Den öfverflödar af lärorika och
kvicka iakttagelser, som i dessa dagar
kanske icke vore utan sitt sociala värde,
men ämnets egen enformiga art nekar
trots all talang att gifva denna
sedeskildring en spänning, som står i förhållande
till dess längd.
Om Hellströms värld är solid och
dagsklar, så råder däremot i Martini ett osäkert
halfdunkel, och fast Nils Wilhelm Lundh
åsyftar ett »lifsöde», sväfvar hans fantasi
gärna öfver den fasta marken in i ett luftigt
och stundom litet haitiöst svärmeris
sagorymder. Martini är först en vallpojke vid
namn Mårten, som sitter i en ödslig
skogsheds röda solnedgångsljus, låter sin skällko
skrämd springa bort öfver hvita stubbar
och knastrande grenar och blåser på sitt
trasiga munspel toner, som aftonskenet,
myggskyarna, ensamheten, inbillningen,
skymtande troll och känslan af hjälplöshet i
världen ingifva honom. Och aldrig blir
världen mer verklig och begriplig för honom,
ty han riktar ingen eftertanke på den. Han
lefver alltjämt en primitiv och vek
människas dröm- och längtanslif ännu då
han som akrobat far från marknad till
marknad, från sällskap till sällskap. Men
det finnes en fast, strålande punkt, kring
hvilken hans dröm samlat sig. Som
vallgosse hade han genom ett hål i
vagabon-dernas tält sett en liten cirkusflicka dansa
ensam för sig själf med en gullkrona på
hufvudet. Som all barnkärlek blir nu deras
lilla historia förtjusande, och hon kysser
en gång, när han spelat för henne, hans
af munspelet blödande läppar. Han mister
henne ur sikte, söker henne ständigt, men
då han finner henne åter och fast hon
minns honom sen förr och älskar honom,
når han henne aldrig. Han går henne ur
vägen med den första kärlekens skygghet,
med en sjuk viljas o verksamh et. Skålen,
som han stående på hufvudet svängt rundt,
har också lösgjort från sig en tryckande
järnring kring hans förnuft, som stundom
förvirrar och töcknar det. Och först
när lejonen slagit hans bröst blodigt till
döds och hon under stormande gråt lutar
sig öfver honom och kysser honom som
en gång, så löses hans själ mjukt i
tacksamhet, och hans ögon slockna lyckligt i
hennes ansiktes ljus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
