Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Den romantiske studenten. Randteckningar till litteraturhistorien. Af Klara Johanson. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
564
KLARA JOHANSON
ögon. Den ömsesidiga blygheten
hindrade ett närmande denna gång, men i
början af följande termin inleddes med
en känslofull månskensscen i samma hus
det eviga förbundet mellan dessa två
sköna själar, den tjugofyraårige
studenten och den femton år äldre
Öfverstinnan. Nu blef naturligtvis Kernell stadig
gäst på de berömda silfverstolpeska
»fredagarna» och den mest lysande deltagaren
i skådespelsläsningen med delade roller.
Men han hade inte lång tid kvar att
fröjda och tjusa Uppsalaborna. På våren
1822 röjde sig den romantiska
sjukdomen, lungsot, i allvarliga symtom, och
mot slutet af sommaren seglade han ut
på den hälsoresa till södern, från
hvilken han aldrig vände åter.
De skriftliga minnena från denna färd
utgåfvos 1825 som »Per Ulrik Kernells
anteckningar under en resa i det sydliga
Europa» af hans svåger prosten Christian
Stenhammar.* Den lilla anspråkslösa
boken gjorde lycka, den gick ut i flera
upplagor och Wieselgren nämner den i sina
familjära litteraturannaler som »oräkneliga
kär». Så ökade Per Ulrik Kernell, den
af gudar och mänskor älskade, sina
vänners tal efter döden, och jag
föreställer mig, att han allt framgent skall
då och då vinna någon ny.
Hur ärbart, småborgerligt stationära
förefalla inte våra romantiker, om man
tänker på deras tyska släktingars
flackande zigenarlif! Men folk af deras art
behöfver inte irra vida omkring och
jaga intryck. Palmblad och Törneros
hunno aldrig längre ut i världen än till
* Denne Stenhammar har likaledes, sent
omsider, blifvit postum författare. Hans son
prosten Evald S. publicerade för ett par år sedan
hans kvicka och starkpepprade
familjerapporter från riksdagslifvet i Karl Johans och
Oskar I:s dagar.
Kongens By, men den förre turistade
o-besväradt i Brasilien som i Orienten, och
den senare genomlefde på skjutskärra
mellan Uppsala och Alsike syner,
sensationer och äfventyr som kunde
uppväga en kontinenttur. Atterbom gjorde ju
stora ronden, men inga jordiska
kommunikationer fortskaffade honom till
Lycksalighetens ö.
När man verkligen kom sig för att
starta ett så märkligt och ansvarsfullt
företag som en utomlandsfärd, kände man
sig djupt förpliktad att göra det mesta
möjliga af tillfället. Man reste
uttryckligen för att bilda sig, men endast i rak
fortsättning af den riktning, i hvilken
den nya tidsandan styrt ens studier och
tendenser. At afvägarna tittade man
inte. Om routens hufvudlinjer kunde
ingen tvekan uppstå: den civiliserade
världen omfattade endast Tyskland och
Italien med Danmark och Schweiz som
mindre viktiga annex. En osynlig
Bäde-ker, där stjärnorna betecknade kongeniala
intellektuella lockelser, förkunnade på
hvilka orter man borde stanna och i
hvilka andens gästgifverier den bästa
fägnaden stod att få. De berömda
mänskorna drogo starkare än
utsiktspunkterna och museerna.
I Köpenhamn var det
eftersträfvans-värdaste en audiens hos Oehlenschläger,
från Hamburg gjorde man gärna en
pietetsfull utflykt till Klopstocks graf;
träffades Amalie von Helvig i Berlin, så
stodo alla dörrar öppna till den
semitiskt genomsyrade och öfverspirituella
ästetsocietén. Weimar, vallfartsorten för
pilgrimer från nya och gamla världen,
kringgick man med en besynnerlig
skygghet, kanske helt enkelt bondblyghet —
endast unge Bernhard Beskow, som hade
anlag för att röra sig i höga kretsar,
kom och insinuerade sig vid både
skal-dehofvet och furstehofvet. Men en af
Tiecks ryktbara dramatiska uppläsnin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
