Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Den romantiske studenten. Randteckningar till litteraturhistorien. Af Klara Johanson. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
568 KLARA JOHANSON
Rafael måste i andanom hafva skådat
Frälsarens ansikte, när han målade det
förklaradt.»
Han vänder sig om och får syn på
den helige Hieronymus’ nattvard: »Jag
kan föreställa mig huru glad Domenichino
måste hafva blifvit, då han målat den
gossen, som ligger på knä» . . . »Det är
verkligen hälsosamt för själen att se
sådana bilder; i hjärtat vakna samma
uppfriskande känslor.» När han
däremot .karaktäriserar ett konstverk som
»mästerstycke» och medger att det
»förtjänar höga loford», så betyder detta,
att han inte bryr sig om det.
Han nekar väl icke till att de tyska
romantiska målarna, Cornelius, Overbeck,
Schadow och Veit, i sin reaktion mot
det hedniskt-antika öfverdrifva det
krist-ligt-antika, men han skyndar att upphöja
deras utmärkta förtjänster. De stötte
honom icke med gestalter af den purt
sinnliga fägring, som kom honom att
tilldela la Fornarina betyget » för mycket
frivol» och som längre fram, i Munchen,
väckte hans afsmak för Rubens’ »äkta
köttsjäJar»!
San Pietro törs han i trots af
Ehrensvärd finna fullkomlig. De kolossala
proportionerna synas honom just ägnade för
ett heligt rum, där mänskan skall känna
sin ringhet inför det oändliga. Bernhard
von Beskow, en långt anspråksfullare och
betydligt mindre from konstrecensent,
erkänner sig inte begripa »hvar herrar
Wackenroder, Kernell, Stendhal m. fl.
hämta sin religiösa hänryckning, då de
inträda i denna byggnad.» Vi träffa
här vår fordringslöse landsman i fint
sällskap och förenad med en nära frände i
andan — »den konstälskande
klosterbrodern» och urromantikern, i hvars
hänförande naiva »Herzensergiessungen» en
och annan kernellsk dagboksnotis kunde
inflätas utan att bryta stämningen.
Katolicismen, farlig för så många ro-
mantiker, mäktade icke förleda den
väl-befästade Uppsalateologen med sina
galaupptåg. För honom var en liten hvit
bykyrka med sin enkla menighet fylld
af mera religiös poesi än en hel
påsk-vecka i påfvestaden, och kastraternas
Mi-serere i Sixtinska kapellet kom honom,
så bildad musiker han var, att längta efter
psalmen O rene Guds lamb, »sjungen i
en svensk bondkyrka».
Men hvarje okonstlad yttring af
fromhet, om än aldrig så ärkekatolsk till
formen, grep honom djupt i själen. En
mängd små votivtaflor i en florentinsk
kyrka rörde honom till tårar, och han
utbrister: »Det må vara hvilken ängel
som hälst, som i nöden hjälper! Men
hvar och en, som stod nära grafvens brädd,
har kanske, liksom jag, tyckt sig känna,
att ett skyddande och frälsande väsende
omgifver och vårdar mänskan.» Senare,
under sin fotvandring genom Tyrolen, då
han en gång måste öfvernatta i ett
ensligt värdshus, hvars ruskiga uppsyn väckte
minnet af Zacharias Werners rysliga
tragedi »Den tjugofjärde februari», lugnades
han fullständigt när han såg husets
dotter doppa fingrarna i vigvattenskålen,
innan hon öppnade dörren till hans rum.
»Det behagade mig mycket», förklarar
han och tillägger som ursäktande:
»Tecknet är ju ej saken; jag vördar den
ödmjuka tro, som i tecknet yttrar sig.»
Redan 4 maj slet han sig med ett
beslutsamt ryck från Rom och det svenska
konstnärslaget, som utgjort hans umgänge:
Byström, alla svenska Romfarares tillflykt,
Fogelberg, Mörner och Lauréus. Det
bekanta Italiaruset, en germansk epidemi
med fixa symtom, var nu öfver honom,
den skenbart immune, och han uttalar i
så godt som typiska ordalag de nya
lyckliggörande och oskyldiga men för
hans lifsåskådning oroande
förnimmelserna. »Ingenting är lättare i Rom än
att blifva i antik mening religiös — jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
