Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Den romantiske studenten. Randteckningar till litteraturhistorien. Af Klara Johanson. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN ROMANTISKE STUDENTEN 567
Den sålunda vaknade
Napoleonsupp-skattningen stärktes kraftigt under färden
till Genua, som delvis gick på den af
honom anlagda vägen — »en tillräcklig
minnesvård» — och lågan underblåstes
af en piemontesisk major i sällskapet,
hvilken tjänat sig upp under kejsarens
fana och var uppfylld af sin hjälte.
Ehrensvärd uttrycker på sitt kostligt
solida manér den arme svenskens
förnimmelser vid inträdet i det förlofvade
landet: »En främling ifrån Norden finner ett
stort nöje, då han får se palmer och ett
citronträd växa ibland åker och gårdar,
då han får se kryddland stora som
åkerfält, gårdar strödda som blomster,
folket i rörelse som under en högtid, och
jorden bära sin frukt i tre Iag», och
vidare: »Det bör förundra alla ifrån
Norden skåda så mycken arbetad marmor
och den mängden af målningar.»
Det var hufvudsakligen den
sistnämnda pröfningen som i Genua vidtog för
Per Ulrik — den sydländska naturen och
lefnaden kunde knappast längre förbluffa
honom. Denna trygga, genomredbara
och osvikligt hembygdskära mänska
låter sig öfver hufvud icke imponeras af
någon sorts prakt, om än så utropad.
Midt i Toscana kan han bedyra: Ȁnnu
har jag intet sett, som i skönhet kan
jämföras med Hagaparken eller
Djurgården eller trakten kring Forssby i
Södermanland eller Kalmar läns tjusande Tjust
eller Östergötlands Kind. Hvad äro
olivskogarna med sin gråskymliga
grönska mot våra björklundar» . . .
Genua, Pisa och Florens blefvo endast
anhaltsstationer på Romavägen. Bland
orter, som i hast passeras, märkes »det
obetydliga och smutsiga Lerici», som
icke skulle nämnts så värdslöst, om den
svenske poesidyrkaren hade vetat, att en
serafisk diktare vid namn Shelley året
förut hade haft sitt sista hem i ett af
de hvita husen vid golfen.
Ett litet äfventyr i florentinska tullen,
som han humoristiskt berättar »för att
gifva ett begrepp om andan i dessa
länders näringssystem», ger oss i tjugonde
seklet begrepp om något vida värre.
Här afslöjas nämligen, att denna
romantiska diktfigur, denne ljuslockige
idealyngling med »en fägring» (enligt
Atterbom) »midt emellan manlig och kvinnlig,
lik den, i hvilken änglarna föreställas»
— att han snusadel Här gäller det att
samla sitt historiska sinne och erinra
sig hvad en enkel östgöte i farfars
dagar hade för etikettsexempel att tillgå.
Med det andaktsfullt motsedda
intåget genom Porta del Popolo den 22 mars
börjar den egentliga studie- och
njutningsperioden.
Hur lugnt och blygsamt naturligt
ynglingen från svenska bondlandet rör sig i
städernas stadi Han hvarken affekterar
eller aflas att förvärfva något
konstkän-narskap, lika litet som han spörjer
auktoriteter till råds. Han hänger sig likt
ett barn åt det som omedelbart vinner
honom och går utan vidare förbi det som
lämnar honom oberörd. Så ömkligt
knapp tiden är, lämnar han dock hällre
mycket obesedt än han öfvermättar sig
med beskådande. Sedan Canovas
gladiatorer och Persevs i Vatikanmuseet
bibragt honom hans första »verkliga känsla
af skulpturens skönhet», ilar han efter en
flyktig blick ifrån såväl Laokoon som
Apollo di Belvedere, »under förhoppning
att snart få betrakta dem med friskare
sinnen».
Bland målningar stannar han som
boren romantiker inför dem, där himlen
på ett eller annat vis lyser emot honom,
och sin egen saligt fromma rörelse
återbördar han genast åt mästaren. Så heter
det om Transfigurationen: »Dessa
personer, huru ljuft bestörta, huru rörda, huru
lyckliga synas de! Hvilken glans af
salighet är gjuten öfver dem och världen!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
