Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Rymlingen. En studenthistoria. Af Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RYMLINGEN
579
rat af och an i botaniska trädgårdens
fredliga paradis. — Bokarnas blankgrå
grenvirrvarr lyste med knoppar i skiraste
grönt; hagtorn- och plommonsnåren stodo
festsmyckade i blomskyar af skärt och
hvitt, hvitt och skärt, skimrande rent mot
en klarblå himmel. Öfver drifhusens
sol-gnistrande rutor dröjde några studenter,
ömt iakttagande rikedomen därinne.
Andra sutto fördjupade i sina böcker
på solsidan af något doftande buskage.
— I de undangömdaste gångarna
skymtade älskande par, stilla och hänfördt
framglidande som lyckliga fantomer, som
snälla barn i en lustgård.
Salmson hade afundats dem alla. —
Så hade han smugit sig bort, som vore han
där olofvandes. Längre från staden, in
på den gamla, vördnadsvärda
kyrkogården, där stelt snörräta alléer, välklippta
buxbomshäckar, spöklikt mörka
idegranar och cypresser hägnade saknadens och
ångerns frid. — Där hade han, som ofta
förr, läst de många okända och ryktbara
namnen på vårdarna, beskådat bysterna
af hänsofna biskopar och professorer,
lärda och vittra storheter, af hvilka flera
med dato och årtal, lifshistoria och
lifsgärning hörde till den examenskurs han
låtsades läsa på.
Där låg den store naturhistorikern.
Där den berömde latinaren, där
Shake-speretolkaren och esteten.
— Salmson afundades dem alla. De
hade klarat sina ämnen, de hade gjort
ifrån sig med glans och heder. De
kunde sofva i ro under monumenten.
Han hade vankat vidare, ut på
slätten, som glödde i purpurbrunt och
siden-grönt under majkvällens sol, långt i
fjärran begränsad af — nej, försmältande
i Romeleåsens dallrande blå
töckenbölja.
Inför den stora, till alstringens fest
vaknade vidden fattade han, som ofta
förr, sitt stora beslut.
— Inte festa! Ta examen! Läsa, och
klara sig!
Nu satt han åter framför det länge
försummade arbetsbordet. — Gardinerna,
halft nerdragna, utestängde yttervärldens
lockande idyll af frisk grönska kring röda
små hus med hvitmössor kring
korsvirkeknutarna. —
Salmson hade blåst dammet af
böckerna, slagit upp och bläddrat i en efter
annan och utvalt en lättläst och
illustrerad diktarmonografi. Så läste han med
annandagens själfstraffande glupskhet.
Det var om en stackars gustaviansk
brännvinspoet af den tragiska typen.
Bokens författare påpekade bland annat, att
alla personerna i denne diktares dramer
evinnerligt skyllde ifrån sig, ingen ville
ta skulden, alla urskuldade sig.
Nog kändes Salmson vid sin skuld.
Både själ och kropp värkte af den. Han
var beredd till bättring —
Salmson hade af idel arbetsnit nästan
glömt bort sina kopparslagare, då
plötsligt två flöjtande och fnittrande röster
utanför störde hans studiefred. Dörren
vräktes upp — in stego två objudna
gäster, Jeppson och Stening.
— Nej, här sitter han och läser! —
gycklade småländingen,
— Tror, att han läser! — rättade
skåningen hånfullt.
Salmson såg motvilligt upp från
boken. Han måste småle åt kamraterna,
ty i den vackra skymningsdagern lyste
deras anleten oemotståndligt festliga. —
De hade tydligen redan börjat på ny kula.
— Kom nu med, så äter vi en liten
sexa! — sade Stening.
Salmson skakade på hufvudet, tyst
och liksom bedjande.
— Ska’ du sitta här hela kvällen?
— undrade Jeppson.
— Ja> ja§ måste verkligen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
