Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Rymlingen. En studenthistoria. Af Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58o
GUSTAF ULLMAN
— Orkar du inte gå ut?
— Nej, vet du.
— Ja, vet du. Då orkar du nog inte
läsa heller.
— Hvad är det för skoj! Kom nu
bära! — utbrast den lille pigge
småländingen, som var mest upprymd. Och i
ystert öfvermod slungade han sin röck
som en stor boll mot Salmsons nacke.
Denne värjde sig skrattande.
Jeppson gick fram till bordet och
fortsatte förhöret.
— Hvad är det du läser?
■— På min examen, förstås.
Ett dundrande skratt tystade honom.
Han mulnade, sårad.
— Inte tar du någon examen, inte
— fnissade Stening.
— Om .jag får vara i fred, så —.
Man hörde på rösten, att han knappt
vågade tro det själf.
— Nej, men, gör du ej! — afbröt
skåningen och slog ihop boken midt för
hans näsa.
Då brast Salmsons tålamod. Han
sprang upp, rasande.
— Gå er väg! Jag vill vara i fred.
Jag ska’ läsa.
Ingen af kamraterna rörde sig från
stället. Ursinnig grep Salmson en
eldgaffel och svängde mot dem.
— Ut med er! Ut ur mitt rum!
De blinkade ej, de storgrinade
honom rakt i ansiktet. Modlös och
utmattad sjönk han då ändtligen ner i
soffan.
Helt lugnt återtog Jeppson
öfvertal-ningen.
— Naturligtvis ska’ du ha dig en
liten eftersläckning. Annars kan du inte
läsa i morgon heller.
— Säger du det?
— Javisst — instämde Stening ifrigt.
— Kom nu, det är ju så stiligt ute i
kväll.
Den motspänstige gaf efter, besegrad.
De tre vapenbröderna tågade ut till nya
fältslag. Och stilig var kvällen —.
En half timme senare kom Walter
och knackade på Salmsons dorr, för att
se till hur vännen mådde och laga att
han kom i säng i rätt tid. — Walter
fick vända om med oförrättadt ärende.
— Men i det lilla hemtrefliga
suprummet i den ärevördiga gamla
studentkrogen satt Salmson och sexade med
Jeppson och Stening. Medicinaren hade
ordinerat akvavit och pilsner och Stening
beställde in punsch till kaffet efteråt.
Offret var omhändertaget och fann sig
nu däri. Salmson hade börjat sladdra
och flina, han som de två andra.
— Jag ska’ min själ ha laudatur i
alla ämnen — skojade han. — Men inte
läsa ett dugg!
— Nu börjar han bli treflig igen —
jublade småländingen.
— Nu är han frisk och kan simma
— förklarade skåningen myndigt och
sakkunnigt.
Så gled Salmson ut i bränningen och
glömde både gårdag och morgondag —.
Några dagar efteråt kom Jeppson och
sökte vännen Salmson. Länge knackade
han förgäfves. Slutligen öppnades
dörren af en städerska, som i viktig och
hemlighetsfull ton berättade, att
kandidaten rest sin väg för att icke mer
återvända. — Stening infann sig likaledes,
och erhöll samma besked. De trodde,
att det var ett dåligt skämt.
Ingen utom Walter visste, hvart
Salmson flytt — att han lämnat kunskapens
och frestelsens stad och gått till
näringarna. Men Walter var en tystlåten ung
man och ville Salmson väl. Jeppson
och Stening ville honom heller inte illa
— men nog tyckte de, att han rymt
som en förrädare.
— Han kommer nog igen — sade
de till hvarandra. Men Salmson kom
aldrig igen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
