Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Nyare diktböcker. Af Erik Hedén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYARE DIKTBÖCKER
AF ERIK HEDÉN
E. A. Karlfeldt: Flora och Pomona. Stockholm,
Wahlström & Widstrand.
Ola Hansson: Nya visor. Stockholm, Alb.
Bonnier.
Anders Österling: Hälsningar. Stockholm, Alb.
Bonnier. *
E. Norlind: Dikter. Stockholm, Alb. Bonnier.
Sven Lidman: Imperia. Stockholm, Alb. Bonnier.
Axel Ahlman: Hvita stjärnor. Stockholm, Alb.
Bonnier.
Harald Johnsson: Solregn. Stockholm, Alb.
Bonnier.
JjNLIGT ALLA lagar för naturlig
rytm skulle den om icke
romantiska, så själfmedvetet
idealistiska, personligt skönhetsrika
svenska diktning, som just nu synes öfverskrida
sin höjdpunkt, ha följts af en mer objektiv,
undersökande, realistisk. Tecken till en
sådan tedde sig också, och icke var det
kritikens ogynnsamma hållning som kväfde
den i dess brodd. Men den har icke bragt
hvad man väntade. Det svenska lynnet
har tydligen ringa fallenhet för realism.
Den nya riktningen, som bar framtidens
banér, var tvärtom mer subjektiv, mer
afsiktligt skönhetsdyrkande än den äldre. I
en tid af samhällsstrid och samhällsstudium
skulle man väntat en litteratur, som
utredde och stred om samhälliga
lifsfrågor. Den nya diktningen röjer
naturligtvis känning med samtidens lif och sträfvan
men har i det hela antingen medvetet
af-stängt sig därifrån eller direkt bekämpat
den sociala tendensen. Den politiska
trötthet, som födde vårens rösträttsbeslut, har
satt frukter äfven på litteraturens område.
Öfver de senare har man dock ganska
litet att klaga. Tecknet att en litteratur
lefver är icke att den sätter problem under
debatt utan att den ställer höga mål för sin
samtid — hvilket till stor del är praktiskt
liktydigt med att den är skön. Vår unga
lyrik håller i detta fall väl måttet. Våra
unge poeter ha ej blott naturlig läggning
för det sköna, de sträfva därefter med
större hänförelse än någon poetisk
riktning sedan nyromantiken, fast också hos
dem endast få äga nog af stränghet i
skön-hetskrafvet Deras sträfvan går än längre.
Deras skönhetslängtan sammansmälter och
öfvergår af sig själf i religiös längtan, de
kämpa ärligt att ge ord åt den nya
religiositet, som i vår tid har så svårt att vinna
ett bestämdt och trosvisst uttryck. Äfven
diktarne vackla på detta område mellan
återfall i det gamla — dock sällsynta
— och ovissa, trefvande stämningar. Men
det vittnar om hälsa att hos de bäste af
dem det fåfänga religiösa sökandet födt en
sund och redlig lifsuppfattning, en
stämning af etiskt allvar. Därtill kommer att
äfven vår nyare diktning uppbäres af
utvecklade, skarpt särskilda personligheter.
Minst gäller detta naturligt nog om de
yngste skåningarne, mest om
upp-svenskar-nes främste, Karlfeldt.
Flora och Pomona visar oss så godt
som alltigenom den Karlfeldt vi redan
känna och beundra och honom endast.
Fortfarande äro hans ämneskällor naturen och
kvinnan, hans visdomsskrifter bibeln och
bondepraktikan. Fortfarande är han
bonden-läskarlen, den äkta litteräre bonden utan
medtäflare i litteraturen (ty i verkligheten
ha vi minst ett par litterära småbönder).
Alltjämt klingar hans hymn känsligt stolt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
