Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Nyare diktböcker. Af Erik Hedén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYARE DIKTBÖCKER 619
längre kvardröjande fantasisyner (»De
regnande rosorna», »Snödröm»), lofvar han
mest. Hans vers och bilder få då en
förandligad färg af hvithet, icke köldens klara,
utan försommarens florslätta blomstersnö.
Intrycket att stå öga mot öga med en
oändlighet, för hvilken människan betyder
intet, vill oundkomligt alstra, hos den som
ej dignar, en stämning af stolt och
hopplös stoicism. En sådan framskymtar ock
oupphörligt i vår nyare litteratur, äfven hos
Österling (»Månens anfäktelser»,
»Vintervälde»), men faller sig för honom föga
naturlig. Han saknar ej förmåga att lefva
sig in i olyckans rysning; se »Flod om
natten» och »Ack, alla lif som blott i
mörkret lefva», där dock ej utförandet
svarar mot konceptionen. Men han är
alldeles för ung och lycklig att låta denna
känsla behärska sig. Härtill kommer det
realistiska drag, den blick för lifvets småting,
som — jämför Ola Hansson — ligger i
det skånska lynnet lika väl som mystiken.
Mildsint och vänskapsglad ger
Österling sin lifsbetraktelse formen af till
innehållet enkla vittnesbörd om den lycka
natur, öde och människor skänkt honom eller
af enkla maningar till andra att taga vara
på dylika lifvets skänker. Det blir dock
lätt något borgerligt tunt i denna
åskådningens enkelhet, och någon gång sjunker
den rent af till snäll moralisering.
Värre är ända, när lifskärleken leder
till splittrande utåtvändhet. Österling vill
spänna öfver många områden, han skildrar
t. o. m. det prosaiska arbetet vid en hamn
(»Hamnsonetter»), ehuru hans blick
ovillkorligt dras bort därifrån mot hafvet. Han
använder midt i skönklingande, bildrika dikter
hvardagliga uttryck som »purra flygfä» och
»svetta (i st. f. svettiga) arbetslag»
(»Ze-fyren») eller utländska ord såsom
»enorma», »miljö», alltför välkända för att stöta
i prosa, men alltid farliga i vers, hälst
när de icke som Ola Hanssons utländska
citat stå i den konstnärliga
karaktärise-ringens tjänst. Ordsvall har ju af ålder
varit romantikens fara, och den blir
särskildt stor för en yngling som diktar om
höga och skiftande ämnen. Det låter som
en själfbekännelse, när Österling manar:
»Säg många vackra ord om hvad du ser» ;
och när han talar om, hur »lifvet viger
oss vid en torfva fattig jord, o utan ord»
(»Ord i regnet»), använder han åtminstone
ett ord — »o» — för mycket. Faran blir
naturligtvis än större, när orden hämtas
från så många sfärer och skönt och lagt
blandas om hvarann.
Romantikens andra fara heter oklarhet,
och den blir icke mindre genom
ispäd-ning af realistiska element. Om
Österlings åskådning börjar klarna nästan väl
mycket, har han ännu ej på långt när fått
harmoniens genomskinlighet i sin form.
Dunklet t. ex. i »Oceansångens» slut må
man förlåta, då där ligger en djupt
syftande och svårt utsagd känsla bakom. Men
i andra fall är oklarheten rent språklig.
Så i den annars vackra »Brisen kommer»,
första strofen:
på vattnen, i disen
sommarnattsblunden
får brådt på sin spegel,
vattras och skiftar,
så långt som ett segel
hälsande viftar.
Det är djärft nog att kalla det hvilande
vattnet för sommarnattsblunden och än
djärfvare att låta det få brådt på sin
spegel. »Så långt ett segel viftar» är också
som uttryck för tanken: »ända dit, där man
ser ett segel vifta» väl brachylogiskt. —
En egendomlig motvilja har författaren mot
genus passivum; han säger t. ex.
(»Vännernas ballad»): »lampan speglar i bordets
trä», ehuru ju där icke ens något rimtvång
hindrar att välja rätt form. Kan detta
verkligen vara provinsialism?
Lofvande rik på skönhet är Österlings
diktning fullt så mycket som förr, men
mer än lofvande är den alltjämt icke. En
stor religiös diktare af vår tids art ha vi
tydligen ej att vänta af honom, knappt heller
en fantasidiktare i stor stil. Än går
likväl hans skönhetslängtan sökande mot det
oändliga, och måhända skall hans
dragning till det stilla och närliggande skänka
honom fast mark vid hans sökan. Äro
hans möjligheter ej så stora som vi trott
— en sak som ännu ej kan slutgiltigt
af-dömas — så hinner han, om han utfyller
dem, dock högt nog för att ej behöfva
umgälla vår besvikna längtan efter något ännu
högre.
Österlings sista diktsamling, liksom hans
föregående och så många andra
ungskånska, är prydd med vignetter af Ernst Nor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
