Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Elfte häftet
- Nyare diktböcker. Af Erik Hedén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6i8
ERIK HEDÉN
realism gjort sig betänkligt gällande på den
konkreta bildens bekostnad.
Ola Hanssons rytm är ej sång som
Karlfeldts, men lika litet instrumentalmusik
såsom hos flere yngre eller retorik som hos
Ossian Nilsson. Den är närmast recitation
med musikackompanjemang. Den är
framför allt mjuk och sväfvande, därför växla
svaga och starka taktdelar ganska fritt efter
stämningens behof, och stundom blir takten
märkbart bruten. Rimmet behandlas föga
hänsynsfullt, hvila — pilar o. d. anses
rimma; någon gång ersättes t. o. m.
ljudrimmet med begreppsrim såsom silfverskägg
— silfverhår, Soleborg — Skuggeborg.
Dessutom nyttjar diktaren sedan gammalt den
fria versen, hvilken dock aldrig hos honom
blir så lyrisk som hos Ekelund. Vidare
ett rimmadt, ostrofiskt, jambiskt versmått
med långa rader, hvilket äfven Heidenstam
älskar. Trots sin böjlighet efter talets
växlande rytm passar det dock sämre för en
lyriker som Ola Hansson än för den
fantasirike retorikern Heidenstam.
Om Nya visor, trots härligt vackra
stycken som det om lyckan (/ Vorarlberg
VIII) och slutdikten »I främmande land»,
ej göra samma intryck som Notturno eller
Dikter på vers och prosa, förklaras det,
— utom af den förgåfva en diktares första
mästerverk alltid fått framför de senare —
mycket naturligt af tröttheten efter de sista
årens strider. Diktsamlingen vittnar om
nyvunnen, ehuru ej helt återvunnen hälsa.
Den följande skall säkerligen helt bära
friskhetens färg. Man må hoppas att den
blir tillerkänd en mer egenartad och
stämningsfull utstyrsel än den snyggt ledsamma,
som kommit denna och närmast
föregående till del.
*
Det är icke många diktare det
förunnats att debutera så som Anders
Österling. Preludier förde ovillkorligt tanken
till Atterbom. Där dagades ej blott den
ensamhetsromantik, som syftar mot den
egna själens djup och hvars formskönhet blott
är konkretiseradt känslolif, utan en
fantasiromantik, hvilkens skönhetslängtan ville
forma och omsätta lifvet och alltet i en högre,
diktad, förklarad värld. Det var blott ett
hos den gamla nyromantiken som
Österling saknade: reformatorskallet, uppfatt-
ningen af skalden som siare och ledare,
drömmen att helt omskapa sin egen tid
och sitt eget land. Men hvilar ej skaldens
värde ytterst på detta enda? En
ensamsjäl som Ekelund har uppgift nog i sitt
inre, en utåtriktad diktarnatur som
Österling har det icke.
Österling saknar icke den för en
romantiker innerst drifvande kraften vid hvarje
nydaningsverk, den religiösa
grundstämningen. Hälsningar, hans tredje diktsamling,
hämtar sina djupaste tongångar ur den
känsla af samhörighet med alltet, af
uppgående i det oändliga, som är all romantiks
lifskälla:
Ty min lefnad tror
själf sig intet vard,
om den ej beror
af all lefnads Iag, en brusning
af en större värld.
(>Lifvets andetag».)
eller i mer äkt-romantisk formgifning:
Af måndagg öfversprutad
och yr af svallets gång
låg själens strandblom lutad,
stum af oändlig sång.
Det var ej le och lida,
det var ej tid och rum —
girlander band det vida
och månblå saltets skum.
(»Martorn».)
Men medan den äldre romantiken på
denna grundkänsla byggde en alltnlosofi,
en världsuppfattning, som i dikten osökt
omsatte sig i poetisk mytologi, har vår
tids vetenskapliga skepsis därifrån afstängt
nutidens romantici. Österling kan (»Sång
till floden») låta oändlighetens haf skymta,
men i och med detsamma blir diktaren
stum. leke häller pejlandet af sin egen
känsla inför det oändliga fullföljer han långt.
»Oceansången» bjuder bilder från både den
yttre och den inre världen af ganska
suggestiv makt, men de ha icke klarnat.
I stället vänder den unge skalden
blicken mot lifvet, och icke ogärna. Omsatt
i lifsfilosoii, blir hans grundåskådning
tilltro till lifvets rikedom, glädje åt dess
skönhet, ödmjukhet mot hvad det ger. Han
fattar hvarje »Lifvets ögonblick» som en
åter-glans från en fjärran, alltfamnande
verklighet. Så kan han utan att direkt syfta
mot all-mystiken ge en lockande fjärrton
åt helt jordiska syner (»Städerna»). När
han ger sin hänryckning luft i utförda,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:49:15 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1907/0672.html
