Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - La multiple Splendeur och Emile Verhaeren. Af Ellen Key. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
662 ELLEN KEY
L’homme s’est fait son corps, son verbe et son cer-
veau —.
Sedan Verhaeren sålunda gifvit det
skapande människosnillet, hvad detta
tillkommer, ger han den skapande godheten hvad
denna tillhör.
Det är i en dikt om de tre vise
männen från Österlandet, en dikt, i hvilken
en icke-kristen finner det skönaste uttryck
för sin kärlek till kristendomens stiftare.
Verhaeren säger till de vise: Tagen
detta barns små kalla fötter i era händer
och kyssen dem! Ty dessa fötter skola
gå ut att frälsa världen!
Regardez bien ses yeux: la vie en est profonde.
Sous la ténébre, au front du Golgatha, un jour,
Ils seront doux et clairs jusque dans 1’agonie.
Il sera le soleil rayonnant sur les peines,
Le doux berger soignant ses pius humbles agneaux,
L’homme errant et seul qui vient guérir les maux,
Alors que pius personne, au soir tombant, ne passé
Par les chemins perdus des ames qui sont lasses.
Depuis que son beau front des ténébres a jailli,
Une flamme nouvelle a brille 1’innni.
L’ére attendue est la de la toute bonté,
De la candeur ardente et du tendre silence,
De la bonne priére et de la vigilance,
Autour du brasier blanc dont vit la chasteté.
Le Christ sera vétu de tristesse sereine;
Il s’en ira, par les matins et les soirs,
Tirant des cris nouveaux du fond de 1’åme hu-
maine ....
Sedan Verhaeren sålunda prisat den
från Österlandet komna nya makt, som
västerlandet lärt sig vörda, fortsätter han:
Men det finnes inom mänskligheten själar,
som ej vilja försaka utan tvärtom eröfra
världen. Ue fromma kristna
.... ne changeront rien a ce qui fut toujours:
L’humanité n’a soif que de son propre amour;
Elie est rude, complexe, ardente; elie est retorse:
La joie et la bonté sont les fleurs de sa force.
Så kommer en dikt ägnad tänkarna,
dessa hvilka sända »silfverpilar mot de
otillgängliga problemens högsta toppar»,
dessa som nära den envisa drömmen
D’emprisonner quand mérne, un jour, l’éternité
Dans le gel blanc d’une immobile vérité.
Därefter kommer en lofsång till
kvinnokroppen, emedan den genomströmmas af
Le rythme épars dans Fimmense univers
Et la séve tranquille et puissante des choses.
Diktaren tillropar de kvinnor, hvilka
icke med nog fromhet dyrka lifvet i sin
egen kropps tempel:
Magnifiez-vous donc et comprenez-vous mieux!
Så kommer en lofsång till naturens alla
härligheter:
Pour vivre clair, ferme et juste,
Avec mon coeur, j’admire tout
Ce qui vibre, travaille et bout
Dans la tendresse humaine et sur la terre auguste.
Ja, utropar diktaren,
Je ne distingue pius le monde de moi-méme.
Han lofsjunger vinden, som allestädes
»kysst mänsklig glädje och smärta»; han
lofsjunger trädet, som är ett enda stort
uthållande rop mot framtiden, trädet af
hvilket diktaren lär, att styrkan är helig, att
11 faut que 1’homme imprime son empreinte
Violemment, sur ses desseins hardis.
Ty det är styrkan som »har paradisets
nycklar; det är dess hand som skall
öppna paradisets portar».
Så kommer dikten om drömmaren, som
sätter in
Le rouge trésor de sa valeur humaine
på att öppna nya och skönare banor för den
mänskliga kraften; drömmaren, som, när den
evighetstroende frågar honom om målet för
hans sträfvan, svarar: att vi intet behöfva
veta om målet, eftersom vi inom oss, i vår
naturs lagar, äga den väldiga framåtdrifvande
kraften:
Homme, tout affronter vaut mieux que tout com-
prendre;
La vie est a monter et non pas a descendre.
Sedan besjunger han människans —
särskildt européernas — eröfring af jorden.
Han vet, att denna inneburit otaliga
våldsdåd. Men han vet också, att mången panna
redan omsväfvas af
Quelque réve futur qui serait la justice.
Vår enda möjlighet, fortsätter
diktaren, att bejaka den stränga och förfärliga
Iag, som råder inom universum, — kampens
Iag —- är att själfva lefva med i allt, som
handlar, kämpar eller skälfver, att
Aimer avec ferveur soi-méme en tous les autres
Qui s’exaltent de rnéme en de mérne combats
Vers le méme avenir dont ön entend le pas.
Varmt uttrycker han sin kärlek till de
kroppsliga mödornas män. Men omedelbart
därefter visar han sig än mer älska »de
utvalda», dessa om hvilka han säger det
underbara ordet:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
