Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - La multiple Splendeur och Emile Verhaeren. Af Ellen Key. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LA MULTIPLE SPLENDEUR OCH EMILE VERHAEREN 663
Leur geste solitaire est incompri, qu’importe!
Pius tärd, le monde entier passera par la pörte
Qu’ils ont ouverte, au bord des cieux, sur 1’innni.
Därefter talar han om den lifstroendes
stora prof, lidandet, detta som kommer så
mången att neka värdet af ett lif, där
lidandet är de flestas öde och döden är allas.
Han frågar dessa lidande, om de
verkligen sett sin egen smärta in i ögonen?
Om de aldrig erfarit storheten i den egna
kampen mot kvalen, nu när vi ej längre
hos Gud söka vår tröst och vårt stod; nu,
när vi hvarken bedja eller häda utan af
egen kraft segra öfver smärtan?
Denna segrande strid
.... se poursuit en vous-mémes;
Il ne fait aucun geste, il ne pousse aucun cri,
Mais tout votre étre armé se glorifie en lui.
Du kan, säger Verhaeren, med gyllene
band knyta dig fast vid masten af ditt ödes
farkost så att stormarna kunna gå fram
öfver ditt hufvud utan att böja det; så att
lifvet, trots allt, blir dig kärt
Ainsi qu’une admirable et tragique conquéte.
Sedan diktaren sålunda stannat inför
lidandet och döden, lofprisar han glädjen.
Denna dikt är så full af skönhet, att den
helst borde anföras hel. Diktaren välsignar
sina ögon, öron och alla sinnen, sin själ
och sin kropp och alla lemmar för de
oaflåtliga fröjder de gifva honom, emedan han
älskar allt och är i allt, som omger och
genomtränger honom, en kärlek som
sålunda oändligt förstorar hans egen tillvaro.
Att på detta sätt hafva älskat lifvet är för
honom en så ljuf och stor lycka, att han
sedan aldrig — ens under den högsta
smärta — kan önska lifvet olefvadt.
Och dessutom, säger Verhaeren i nästa
dikt, vi skola finna medel mot de slags
lidanden, som nu förringa vår mänskliga
värdighet.
Ty
Nous apportons, ivres du monde et de nous-
mémes,
Des coeurs d’hommes nouveaux dans le vieil uni-
vers.
Les dieux sont loins et leur louange et leur
blasphéme;
Notre force est en nous et nous avons souffert.
Människotanken och människohjärtat
skola slutligen omvandla tillvaron, ifall vi
följa det nya bud, diktaren ger:
Admirez-vous les uns les autres.
Admirez Thornme et admirez la terre
Et vous vivrez ardents et clairs.
Bokens sista dikt är ägnad idéerna,
idéerna, som lefva högt öfver smärtan och
glädjen, lefva för att ge lif.
Bländad af idéernas glans, säger
Verhaeren, gjorde människan dem en dag till
gudar. Men dessa gudar hafva endast lefvat
af den kraft och den skönhet, människan
förlänat dem. Och framtidens tänkare
komma ej att tillföra gudarna denna näring.
Tvärtom:
Pius les penseurs d’un temps seront exacts et clairs,
Pius leur front sera fler et leur åme ravie
D’étre les ouvriers exaltés de la vie,
Pius ils dirigeront vers eux-mémes 1’éclair
Qui rallume, soudain, d’un feil nouveau, les tetes;
Pius leurs pas sonneront, au chemin des conquétes,
Pius ils s’admireront entré eux étant vraiment
Ce qui vit de pius haut, sous le vieux firmament,
Pius s’épanouiront, larges et fécondées
Aux horizons, la haut, lessuprémes idées.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
