Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Heidenstam i Bjälboarfvet. Af John Landquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
666
JOHN LANDQUIST
bistra verkligheten. Det var en
sammansatt natur. I honom rullade Ulfungablodet
»sin ljusa och ogrumlade flod med sång
om dåd och bragd», men mot hans vilja
smidde ändock i hans själ dvärgabördens
dolska instinkter de svekfulla planerna. Han
ryggar ej tillbaka för något blodbad, när
det kräfves, men hans svärmeri är den
kristne riddarens ädelmod mot de svaga
och mannens ståndaktighet vid sitt gifna
ord. Såsom alla de, i hvilka ett verk
lefver, skall han, hur än hans hjärta ropar,
obönhörligt mot sig själf och andra
fullborda det och smula sönder allt, som står
i vägen för dess växt. Han skall ingen
kvinna älska, ty klokheten är i honom den
mäktigaste lidelsen, stark som ödet. Han
har den mörka, tankfulla naturens
förälskelse i det ljusa och omedelbara, han
är alltjämt fäst vid Valdemar, och hans
känsla äger först den barnsliga
brodersömhetens själfuppoffrande innerlighet, yppar
sig sedan i en oro lik samvetskvalets,
men den blir allt betydelselösare för hans
handlingar. Såsom för de flesta stora
riksbyggare bli hans egen makt och rikets
intresse ett, men ju mäktigare han blir, dess
mer glömmer han sig själf för riket. Lagar
stadfästas och tillämpas obevekligt,
upprorsmännen halshuggas, borgar, kyrkor och
kloster byggas, och de gyllne fridsaxen
växa ur åkrar vätta af blod. Han fruktas
och vördas, och hans makas blick riktas
på honom med en lugn tillgifvenhet, men
han älskas aldrig, ty kärlek vinna blott de
som lefva för människorna och känslans
sinnlighet och hvilkas läppar alltid äga
hjärtats kyssar kvar för ögonblicket. Men
lyckan var intet för denna tunna och
sammanbitna mun. Och det svenska rikets
härdiga och hårda smed dör ung i en tärande
sjukdom, men hans broder och fånge, som
mist allt, skall bli gammal i sitt fängelse,
äger ännu med hvitt hår samma friskt
ljusrosiga kind och har frid med
människorna.
Men hvilken den Heidenstamska
visionens glans än ligger öfver dessa män och
deras handlingar, så är mig ända det högsta
och skönaste i detta rika verk den danska
drottningssystern Jutta. De duktiga och
lidelsefulla människornas hemligheter äro
kanske inte så svåråtkomliga, de ligga
massiva och manligt oblyga på själslifvet^ öppna
mellanplan, men det visar sig att för Juttas
skald ej ens själens finaste och svagaste
rörelser varit fördolda. I Heidenstams
diktning förekomma eljest knappt några
utförda rent kvinnliga gestalter, men Jutta
är i hela detta arbetes .människogalleri
den mest fullständigt fattade och enhetliga.
Hon lefver helt och individuellt. Aldrig
har Heidenstams dröm skapat ett väsen af
sådan poesi och sanning. Hon var en
längterska, som alltid såg långt bort som
mot fjärran ting, och på samma gång
hän-rycktes hon af allt skönt, som lyste henne
nära. »Vågglittret kring de danska öarna
hade stannat i hennes ljusa ögon, och allt
vackert, en sten i en ring eller ett
blomster-klädt altare, lockade henne att stanna och
beundra. Hennes späda lilla varelse kunde
hela timmen gömma sig på knä under
nunneslöjan, men nästa timme stod hon
lika orörlig med slöjan i handen och lyddes
till en lekares kärleksvisa.» I hennes
kärlek till Valdemar låg kanske mest den
själens osinnliga allömhet, för hvilken till
slut allt enskildt blir armt och lätt uttömdt.
Det sinnliga blir henne för starkt att bära,
dess eld glömmer hon och vill hon glömma,
ty den var icke hennes väsen, men hon
minnes deras månskenslek i svalgången
och den första soliga resdagens skämt, då
de redo bredvid hvarandra på hästryggarna.
Så snart i borgens sal hennes öra svagt
hör de sjungande barnrösterna från ett liktåg
vid vägen, blir det henne åter det enda
klara och vissa, att blott det gudomliga
hör hennes kärlek till. Ty allt annat är
oro och på något dunkelt sätt ett brott,
men detta ger den ljusa friden, som älskas
af jungfrusjälarna liksom af de genomplöjda
och mycket pröfvade.
»Jag visste, Valdemar, att så snart jag
fick höra någon af de fromma sångerna,
skulle jag bli liksom kall och död och allt
som varit mellan oss en sådan sorg, att
jag inte längre kunde stanna i den, inte
en enda dag. Jag är född till att gå lycklig
omkring och ansa ljusen pä de små tysta
och rosiga altaren, inte till jublet i ett brott.
Jag är för svag, Valdemar. Hjälp mig till
frid.»
Själfva språkets stämning får öfverallt
kring henne den naiva verklighet, den
flärd-fria ömhet, som vi känna såsom de
djupast oskyldiga själarnas. Då man nu eljes
i kärleken blott upptäcker lidelsen,
blandad med ett hemligt hat, och förbiser den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
