Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Heidenstam i Bjälboarfvet. Af John Landquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEIDENSTAM I BJÄLBOARFVET 667
rent mänskliga gemenskap, som nödvändigt
inträder under långvarigt umgänge, kan man
ju lägga märke till de betagande ord
Heidenstam låter Jutta uttala vid sin dödsbädd.
För henne var kärnan i kärleken en
vänskap af goda uppmärksamma ögon, och
denna milda vänskap, för hvilken de hårda
orden bli fjärran, är dess oförgängliga
element, det enda hvaröfver man alltid kan
vara riktigt glad, aldrig skall ångra eller
ville taga tillbaka. »Hvad två människor
gifva hvarandra af godt hjärta, är kanske
till sist det enda lilla sandkorn som blir
kvar, där vågorna gingo som berg.»
Särdeles lefvande är äfven Juttas syster
Sofia, den litet tunga, hvithyllta, fylliga,
vackra drottningen, som under sin lyckas
makliga välmaktsro icke själf märker, hur
allt hennes lif blir ett med kärleken till
Valdemar, så att hon utan hans ömhets
eller bära hans närvaros sken skall dö bort.
Öfverhufvud finns knappt i något
Heidenstams verk så många öfvertygande
egendomliga och motsatta karaktärer som i
Bjälbo-ätten. Den enda man kunde vara
tvehågsen om är den erotiska Don
Quixotte-figuren riddaren Svantepolk Knutsson. Han
är något vacklande tecknad. Strax i
början synes författaren mena allvar med
riddarens sällsamma kärleksbetraktelser, men
senare träder ironien fram, Han är en
skapelse af den bizarra Heidenstamska
humorn. En monumental figur är Valdemars
högresta bleka lekare Gistre Härjanson.
Hans svarta hår hänger ned i långa flätor,
nederst omknutna med hvita band, hans
sånger, besvärjelser och spådomar äro dystra,
men hans sinne är i grunden enkelt och
trofast, och efter skickliga beräkningar och
långa mödor vinner han slutligen sin älskade
Yrsalill, naturens drömmande dotter. Hon
är för öfrigt ett fängslande fall af hysterisk
sömnsjuka och tungotalande. Hon somnar
in under långa tider, och för hvar gång hon
vaknar har hon glömt sitt föregående lif.
Hon är en god tillsats till verkets historiska
karaktär, ty hysterien i olika former var
mycket utbredd under medeltiden. Den
fick både på grund af dess ända och dess
okunnighet en religiös riktning och
betydelse.
En annan stor nationalskald har som
bekant också sysselsatt sig mycket med
medeltiden. Den äger i Strindbergs
skildringar mera af den naturalistiska genrens
förtrolighet, vi stiga en trappa längre ned
till det oroliga och sorlande lifvet.
Människorna och händelserna utveckla sig mer
oförblommeradt rörliga, robusta och grymma.
Men ordväxlingen blir oss stundom så
modernt bekant, att den lika gärna kunde
utspunnit sig mellan några utklädda, som
kommit i gral på våra stenlagda gator.
Heidenstams stil är för upphöjd för att
någonsin på detta sätt stöta med sin
modernitet. Äfven i sin lidelse glömma ej
hans personer att uttrycka sig så vältaligt,
att deras satser få en viss tidlös
allmängiltighet. Heidenstam är också en den
rent yttre målningens mästare, men den
blir hos honom mer förnämt stiliserad.
Han älskar mest själslifvets, stridernas,
festernas högtidsögonblick.
Men den väsentliga skillnaden mellan
Strindberg och Heidenstam ligger i deras
gestalters olika karaktärer. Har någon
märkt att hos Heidenstam hvarken i detta
verk eller i något annat någon verkligen
kan hata den andre? Äfven bröderna, söm
bekrigat hvarandra, stämplat mot
hvarandras makt och frihet, äro likväl innerst
försonliga och mot sin vilja vänner.
Landsflyktig utan män och vapen anförtror
sig Valdemar åt sin segrande broder, och
denne sätter honom visserligen i ett —
såsom också historien intygar — mildt fängelse.
Men när han känner sina dagars slut,
rider han till Nyköpings slott att än en
gång se och i frid språka med fången. Och
när drottningen, som bedragits af sin syster
på sin kärlekslycka och åldrats i grämelse
och krämpor, ändtligen återser henne
ödmjuk vid sin dorr, dit hon kommit att
bedja henne förlåta och glömma, »då
kände hon att så många vintrars stickande
stjärnljus hade skinit in i hennes ögon och
lagt frost öfver hennes kval så att det
blifvit stilla och hvitt och fagert. Allt blef
så smått och litet, som hon hade gråtit
öfver, att den vänskap, som en gång varit
mellan dem båda, syntes henne hundra
gånger mer vard att minnas».
Då man eljes betonar, att Heidenstam
är hedningen i vår litteratur, må det
anmärkas, att alltid äga hans människor, hvilka
lidelser, brott och laster än förhårdnat dem,
innerst ett godt befriadt hjärta, som adlar
dem och ofta på något sätt är i släkt eller
aningsgemenskap med något utomsinnligt.
De äga alla ömheten för det lefvande eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
