Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - "Det går an". Dess litteraturhistoriska förutsättningar. Striden om dess tendens. Af Karl Warburg. I—III. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
KARL WARBURG
Med detta försvar var Almquist föga
belåten och i ett bref i dec. 1839 (i Kgl.
bibi.) gaf han sin vän i Uppsala en
reprimande; han tackade honom visserligen
för att han förklarat, att hans idéer intet
hade att skaffa med das junge
Deutschland, men tillade, att det nästan varit
bättre, om Lénström alls icke nämnt detta
bredvid honom, då människorna i denna
punkt voro särdeles svaga och
besynnerliga.
»Man kan inse att åtskilliga stora fel
vidlåda äktenskapsinstitutionen sådan den nu är
utan att därför vilja upplösa det äkta, sanna och
rätta förhållandet mellan man och kvinna eller
vara en fiende till kyskheten. Tvärtom är man
just dess fullkomligaste vän, när man vill hafva
ett förhållande renare, som nu motarbetar
sedligheten i denna väg; och den som älskar
äktenskapet korrigeradt, är för ingen del en
upp-lösare utan tvärtom dess sanne restaurator.»
Almquist tillrådde Lénström, att då
han fällde kritiska omdömen noga skilja
mellan liderliga målningar, som Gutzkows
och —- Paul de Kocks, och andra, där
frågan vore om skildringen af en
verklig och obesmittad kärlek.
Med dessa ord ville Almquist
tvifvelsutan förbereda kritiken af den bok, som
nu för andra gången tryckts och
samtidigt med detta bref torde legat färdig
att utsändas.
Det var Det går an.
Om förut Almquist endast fällt
sporadiska uttalanden i äktenskapsfrågan,
utgör detta ämne däremot det centrala
i denna berättelse.
Han hade redan tryckt den år 1838
i en särdeles vacker edition hos
Hörberg, då han ångrade sig och makulerade
upplagan. Han var vid denna tid
sökande till en professur i Lund, och hans
vän P. G. Ahnfelt, som han visat
korrekturen, »besvor honom i mänsklighetens
namn» att icke utgifva boken. Han
makulerade då skriften. När emellertid
i slutet af 1839 utsikterna för profes-
suren voro så godt som inga, ref han
upp broarna och utgaf dels sin 17 år
förut tryckta men då makulerade
»Arnö-rina» och dels ett nytryck af »Det
går an»*. Han hade trott, att den förra
skulle vålla mest uppseende. Den var
ju, för att nyttja hans egna ord, »en
hvass värjsudd ställd på mänsklighetens
ömtåligaste nerv» — frågan om viljans
frihet och människans ansvarighet för
brott. Men den gick tämligen obeaktad
förbi. Desto mera oväsen väckte »Det
går an».
»Det går an» tillhör Almquists i rent
konstnärligt afseende mest fulländade
arbeten; så enkelt, klart, rakt på sak som
berättelsen här är utförd, utgör den ett
mästerstycke af realistisk skildringskonst.
Jag vill erinra om berättelsens grunddrag,
äfven om de äro läsaren väl bekanta.
På en ångbåt, som går från Stockholm till
Arboga, träffas en man och en kvinna. Han
heter Albert, är en lång och vacker underofficer,
anlitad i jordbruks värf, han gör ett godt och
hyggligt intryck, ehuru han svär ohejdadt. Hon
syntes vara ett intagande och märkvärdigt
mellanting: en borgardotter, dock af nyaste
borgarklass. Icke landtflicka, bondflicka icke alls, men
ej heller riktigt af bättre klass, möjligen
mamsell från någon landsort. På passagerarelistan
är hon upptagen som Sara Videbeck,
glasmä-stardotter från Lidköping.
Och Albert tänker vid sig själf: det är just
som jag. Icke simpel soldat, icke officer, icke
sämre folk och icke riktigt bättre heller.
Det uppstår snart förtrolighet mellan den
chevalereske, duktige sergeanten och den
hurtiga, mycket intagande, men mycket praktiska
glasmästardottern, en emanciperad kvinna, som
förestår och styr för moderns verkstad, ehuru hon
väl vet, att skråförfattningarna icke tillåta henne
fortsätta på samma sätt efter moderns,
glas-mästaränkans, död.
Sara ser mäkta nyktert på tillvaron och
framför allt på äktenskapet, hon har sorgliga
barndomserfarenheter från sitt eget hem.
Fadern har varit en rucklare och gjort modern
* Texten i det nya trycket är i det
närmaste lika med det föregående, men företalet
är nytt och kapitelindelning är genomförd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
