Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ett svenskt pantheon. Af Carl Larsson. Med 2 bilder af författaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
CARL LARSSON
känsla, när de reste upp alla dessa
minnesstenar i en lång räcka längs
artilleri-museiväggen. Usla, känslolösa pack!
Helig är hvarje graf. Vid den får
endast kärlek röra, där rista runa, och
där ansa blomster, och kratta fasoner i
den fina sanden. Och små barn må leka
där. När de vårdande händerna också äro
borta, borta för alltid, så är grafven ännu
heligare. Ve, dig, skändare och
graf-niding, som kastar undan denna lilla
vård, och i stället gör »en vacker
gräsmatta» och de där dumma »slingrande
gångarna» med intetsägande buskhögar,
jämte pinnar och ståltråd!
Ja, vi äro ett rått folk. Hör!
Senare som yngling gick jag ofta
öfver Maria kyrkogård, och stannade
alltid framför Nikanders och Stagnelii
gemensamma graf, som alldeles intill
kyrkogårdsmuren utvisades af en grafsten.
Några år senare var stenen flyttad längre
in på kyrkogården — hvarför? —, och
nu är hela denna del af kyrkogården
använd till en bit duplett af Hornsgatan!
Bellmans sten lär vara rest pä ett
hälleberg å Klara kyrkogård. Hvar hvilar
kroppen ?
Hur skydda griftens ro för dem, hvars
minne är kärt för hela folket?
* *
Så föll mig den tanke in, som jag
här djärfves delgifva mina landsmän. Jo,
på en af högarna vid Gamla Uppsala
skulle ett pantheon byggas. Här i
grannskapet har det gamla templet legat,
templet, som, enligt Adam af Bremen, var
helt och hållet förgylldt och hvarinom
Frös och Tors bilder voro uppställda.
Utanför var den heliga lunden. Hit
samlades hela norden, hit till denna
beundrade helgedom, som vid hedendomens
sista dagar med afund nämndes af en
norsk konung, »att svearna där slicka
sina blotstenar». För mig, och
förmodligen också för dig, är denna ort
fortfarande helig. Låtom oss där begrafva
våra stora döda! Vid stora nationella
olyckor skola vi gå dit och bedja, vid
stora nationella framgångar skola vi gå
dit och jubla. Minnets tempel skall det
heta, och lunden vi skola låta återuppväxa
skall heta Lifvets lund. Och klockorna
skola klämta och ringa i den gamla
kyrkan; processioner skola tåga från
ungdomens stad längs den Via Appia, jag
tänker mig leda dit ut, förbi Milles’
genialiska och mäktiga Sturemonument.
Denna väg skall heta Ungdomens väg,
ehuru den på båda sidor är prydd med
de dödes vårdar. (Ty hvem som vill
skall längs denna vägs båda sidor få
köpa sig grafplats: den rike och den
fattige, högermannen och socialisten,
hvem som helst, från Ystad till
Haparanda, endast han anser fosterlandets
kult som helig, nödvändig och oangriplig.)
Ungdomens väg? Ja, ty om vi icke skola
mera tro på döden, skola vi ännu mindre
tro på ålderdomen: vi svenskar skola
vara evigt unga!
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
