Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ur bokmarknaden. Af Erik Hedén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR BOKMARKNADEN
63
tid: dels den fackvetenskapliga
afskildhe-ten, dels den allmänna meningens växande
tvångsmakt, dels den öfverhandtagande
intelligenta lifligheten, som i ifvern att fatta
och själsligt återspegla alla idéer och
företeelser »ställer sitt jag i beroende af denna
världen», dels slutligen hängifvenheten »med
absolut värdebetoning» åt njutning af det
formellt sköna, hvilket enligt författaren
betyder att förena och likställa andligt
värdefullt med värdelöst.
För att se hur denna åskådning ter sig
i tillämpningen, hänvisas man närmast till
de diktar- och tänkarkaraktäristiker, som
föregå författarens utveckling af sin egen
lära — karaktäristiker som blott afse att
framhålla det förebildliga i dessa mäns
åskådning och sålunda gradvis, i bilder, föra
läsaren till »Den Enda Meningen». Minst
gäller detta om Ola Hansson-skissen, hvilken
är mest litterärt lagd.
Adelborg framhåller, hur klart Ola
Hanssons alstring speglar hvad diktaren
upplefvat, han betonar med rätta dennes »öppna
redbarhet» i polemik och tillgifvenhet, han
betecknar fyndigt hans förhållande till
kvinnan som »förtrogen ridderlighet».
Karaktäristiken är desto mer rosvärd som Ola
Hansson med sin uppdrifna mottaglighet för
fysiska och psykiska intryck står i rätt stark
motsättning mot den Adelborgska
»ovärldsligheten». Också kan man tvifla, om ej
diktaren ställvis gjorts mera, ur skildrarens
synpunkt, ideal än han förtjänar. Så t. ex. kan
jag af citaten ej se, att Ola Hansson
tillskrifver »den äkte diktaren», »den
obegriplige, den ogenomtränglige»
medvetenhet, såsom Adelborg, om än med
reservation, uppgifver. Det är sant, att Ola
Hansson som essayist och äfven till största
delen som diktare är ytterst skarpsynt och
klar, men denna medvetenhet synes mig
mindre vara en »personligt andlig» än en
modern intelligensmedvetenhet med skarp
iakttagelsefinhet och nästan vetenskaplig
läggning — något som undertecknad
naturligtvis ej skattar så lågt som hr
Adelborg.
Hos Yilh. Ekelund har karaktäristiken
slående framhäft det religiösa drag i hans
väsen, som mången anat, men jag
åtminstone haft svårt att direkt få fatt i. Men
den klandrar hans begär efter »glansfull
skönhet», medan för mig just denna glans
bäst speglar makten och segervissheten i
hans kämpande, den oumbärliga motvikten
mot den öfverkänsliga lifssmärtan.
I fråga om Almqvist framhåller
Adelborg, att denne tecknat sina kvinnor innerst
ej som kvinnor utan som människor och
tar detta som bevis på att skaldens blick
är höjd öfver könsmotsättningen, och
därmed öfver en neddragande, världslig
föreställning. Men han kan ej förneka, att
Almqvist samtidigt gör dem till äkta
kvinnor, och det att han därjämte tecknar det
gemensamt mänskliga är ej typiskt för
Almqvist ensam, det utmärker t. o. m.
Dickens, hvilken Adelborg i obehärskad
orättvisa gör till representant för
»nedrighetens humor». Det är andra — af
författaren ej förbisedda — drag som göra
Almqvists kvinnor på så särskildt sätt
intagande.
Likaså får man ej genom att bortförklara
Almqvists praktiska reformifver göra
honom till antisocial. Han hade ju tydligen
svårt att infoga sig i samhällets regelbundna
ordning, han ville ha så litet lagar som
möjligt och var välgörande fri från all
religiös dyrkan af det mödosamt hoplappade
människoverk, som kallas för ståt och
statsordning. Men detta utesluter ej att
Almqvist var lefvande intresserad för
samhällsfrågorna och att han tänkte sig sina idéer
omsatta i lagar, låt vara med öfvervägande
negativt syfte. Anarkist och antisocial är
alldeles ej detsamma. Almqvist är, så vidt
jag kan se, ej mindre samhällstänkare än
Ibsen, som hr Adelborg säkert hänför till
de sociales straffkompani — skillnaden är
blott, att den bortglömde svensken här som
på andra områden förfogade öfver ett vida
finare tankeinstrument än den världsfrejdade
norrmännen.
Hvad Kierkegaard angår, måste jag
bekänna, dels att jag ej läst honom, dels att
citaten i hr Adelborgs uppsats fängslade
mig så, att jag fick föga intresse öfver för
karaktäristiken. Teckningen af Conradson
framhäfver också skarpare än någon
tidigare kritik vissa grundsyften och
grundegenskaper i dennes religiösa diktning. Det
synes mig dock som Adelborg något
öfver-skattat det religiösa och något underskattat
det artistiska -— ett berömmande ord i
min mun — i den unge diktarens icke
syfte men väsen.
Summan af denna öfversikt är följande:
författaren är högst skarpsynt i att fram-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
