Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ur bokmarknaden. Af Erik Hedén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64
ERIK HEDEN
häfva de skildrades religiösa syftning och
i allmänhet det med honom själf
befryndade, men utom dessa gränser leder honom
hans instinkt och hans bevisföring vilse.
Så t. ex. är det forblindelse att taga J. P.
Jacobsen som typ för den, hvilken utan
känsla för absolut värde sammanför
oförenligt skilda företeelser och därmed förfaller till
»fantasteri» ; bakom Jacobsens sjukligt
stränga verklighetsundersökning skönjes en
obeveklig domsfällning, dold endast därför att
den finner allt så uselt, att därför
värdeskillnaden blir obetydlig. Än oriktigare
är författarens uppfattning af antiken. Icke
ens Homer, som dock möjligen i viss mening
kan kallas naiv, var »oberördt sorglös och
därmed andligen oförsökt», såsom förf.
nämner hela Hellas’ kultur, och på sin
höjdpunkt brottades den hellenska tankevärlden
med nästan alla vår tids grundproblem, om
än i enklare frågeställning. När förf.
frånkänner antiken egenskaperna personligt
betingad och innerligt oändlig, vill jag ej
tvista med honom, då han ju fattar dessa
begrepp på sitt särskilda sätt, men då han
förnekar den vara kritisk (eller lugn efter
kritisk tillvaro), visar han sig tala om det
han icke känner.
Ehuru Adelborg i sin grundton röjer
det fördragsamma saktmod mot andra, som
bör utmärka.den, hvilken funnit den enda
meningen, yppar han alltså ej blott en
sympatiernas starka inskränkning (äfven Ibsen
och Brandes »bortdömas» skonlöst i
förbigående) utan ock faktiska orättvisor.
Dessa visa sig åter sammanhänga med
hans sönderhuggning af tillvaron i andlig
och icke andlig och hans fullständiga
afvisande af den senare lifshälften — hans
lifsåskådning blir härigenom
själftillräck-ligt entonig. Felet är ej att han sätter
sitt ideal allt för högt utan för lågt. Den
som afvisar vetenskapen, befriar sin
tankevärld från dess allvarligaste pröfning: »det
personligt andligas» kristendom undandrar
sig religionskritiken lika förnämt som
ortodoxin; den som ringaktar samhällslifvet
befriar karaktären från dess farligaste prof;
den som ej vill veta af intellektuell
liflighet utestänger en mängd af de
»tillfälligheter», som innehålla det andliga lifvets
växtfrön.
Den slutligen, som varnar för skönheten,
äfven när den är så äkta som hos Vilh.
Ekelund, den vinner därmed en förtidig,
relativt billig harmoni. Äkta skönhet är
otänkbar utan som spegling af andlig
höghet: när skönhet fattas är alltså anden
begränsad. Adelborgs ohyggligt tunglästa stil
inger visserligen, så genomtänkt, personligt
sann och omsorgsfullt nyanserande som
den är, nödvändigt aktning. Men dess
ästetiska lyten röja åskådningens fel: de
vittna om den nämnda entonigheten och
dessutom om en genomgående tystnad,
då det gäller de praktiskt konkreta,
positiva handlingar, i hvilka det andligas »klara
sträfvan» skall yttra sig.
Adelborg har nied stolt ödmjukhet
afsagt sig anspråken att med sin
tankeåskådning gifva något i grunden nytt. Han har
således själf intygat det olämpliga i den
profetvärdighet, som man på vissa håll
velat tillerkänna honom. Vår tid har icke
bruk för profeter. Vi behöfva individuellt
utmärkta människor mer än någonsin men
icke som auktoriteter utan som tjänare af
det allmänna, af mänsklighetens i
kulturutvecklingen vunna, fast evigt ofärdiga
insikter och ideal i tanke, skönhet och
inbördes samlif.
Men om »det personligt andligas»
tolkare ej vill underordna sitt jag en allmän
utveckling, är boken dock af utvecklande
betydelse. Den häfdar just ett af de
allmänna kraf, som vår tid i sitt hetsade
kulturarbete främst måste besinna, krafvet på
andlig koncentration, på slutenhet inom
områden, som man kan behärska, områden,
där lifvets innersta religiösa kraft — den
må nämnas religiös eller ej — enbart är
att hämta; — och den häfdar detta med
ett genomtänkthetens allvar, som icke ens
den likgiltige bör kunna undgå att märka
och minnas.
Erik Heden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
