Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR
12 7
mässigt, men det kan sättas i fråga, om
äfven de bästa skådespelare skulle kunnat
få ut något ur detta meningslösa ut och
in, där som vanligt hos Strindberg
barndomens små förseelser hvila med en hemsk
ödestragik öfver lifvet efter tre, fyra
decennier. Öfverallt återfinner man det bundna
inskränkta läsardraget, det lågsinnadt
in-kvisitoriska. Det är visserligen sant, att
brott medför skuld, men det finnes å ena
sidan en full och hel förlåtelse, å andra sidan
en öfverdrifven syndakänsla, som
fritänkaren kallar sjuklig och den religiöse anser
vara misstro mot Guds godhet. Den är
ur bägges synpunkt förkastlig. Aldrig har
det djupa ordet att »barnet är mannens
fader» fått en så hemsk sanning som hos
Strindberg.
Oväder förefaller i början ha ett något
större ^sammanhang än »Brända tomten»
och första akten är — som vanligt hos
Strindberg — bäst och ger en dof,
kvalmig åskväderstämning. Med en god,
minutiös, konstnärlig uppsättning skulle den
möjligen på en stor teater kunnat verka
starkt suggererande. Man gripes ibland af
medlidande med »herrns» förstörda
nervsystem. Han hoppar till för en
telefonringning, »som låter som en skallerorm»,
han vandrar omkring med en tryckande
mara på bröstet och måste hålla i sig med
båda händerna för att ej det påtagna yttre
gentlemannaskapet skall slå om i den
cyniska grymhet, som bildar den inre kärnan.
Styckets roligaste replik är, då Strindberg
låter »brodern» tala med Gerda, »herrns»
frånskilda fru, om hennes förre man: »Du
känner hans godhet utan gränser h> Då
nu åskådarne också lärt känna »herrn»
genom pjäsen och sett hans giftiga hat,
hans oresonlighet, allt ännu mer
motbjudande genom ett om Rousseau påminnande
oblygt skryt, ett pockande inför själfve Gud
Fader på egen förträfflighet, då småler man
åt godheten men förstår samtidigt, att »herrn »
lider af smärtor, som göra honom
otillräknelig. — Herr Falck var en ganska god
typ, ehuru man hade tänkt sig den sjuke
»herrn» något mera imponerande.
Af beskedligare art är den något
anarkistiske Bernard Shaw, som fått sitt
världsberömda skådespel »Man and Superman»
med stor framgång uppfördt på Svenska
teatern under namn af Mannen och ha7is
’öfverman. Liksom äfven banalare ryska,
norska och danska skådespel få ett litet
stänk af litteratur, så få äfven många af de
engelska skådespel, som syfta åt det
litterära, en bismak af det banala
societets-pjoller, som nu i åtskilliga decennier gjort
den ny-engelska dramatiken så godt som
onjutbar. Kommer så härtill den krystade
paradoxjakten, som vanställer de
Meredith-ska romanerna och som också grasserar i
skådespelen. En tillgjordhet af nästan
brottslig art söker ersätta det geniala hos en
Gorki, en Maeterlinck, en Ibsen, hvilken
senare lär ha påverkat Shaw, men i så
fall ej tillräckligt. För ett år sen gick
Shaws skådespel »Hjältar» öfver Svenska
teaterns seen. Den var både kvick och
originell och dessutom mycket bra spelad.
Shawkännare meddelade då, att »Man and
Superman» skulle vara vida öfverlägsen,
och jag tog mig för att läsa den på
grundspråket, om ock något i samma stil som
Belzebub lär bedrifva bibelforskning, och
det är med »Man and Superman» som med
Bibeln — »den måste läsas i den anda, i
hvilken den är skrifven». Samvetsgrant
och skickligt öfversatt af Hugo Vallentin,
som är grundligt förfaren i engelskans
minsta nyanser, gafs pjäsen här i Stockholm
med ett godt spel och en rätt solid
uppsättning. Man slapp lyckligtvis den tredje
akten, där pjäsens personligheter utföra ett
underjordiskt intermezzo, sammansmältande
med de typer ur Don Juan, som de enligt
författarens pretiosa utläggning skola
representera i vårt samhälle. Nu är —
anser författaren — mannen, isynnerhet på
det erotiska området, undanpetad af
kvinnan, Don Juan har ersatts af Dona Juana.
Och sedan tycktes han vilja jämnställa eller
åtminstone jämföra den jakt efter äktenskap
och titlar och pund sterling, hvilken gläder
läsarinnorna af Ladies Realm, med den
kamp på lif och död om fagra kroppar
och bäfvande själar, som kom hjärtat att
klappa hos den omättlige spanske hidalgon.
Dock alla dylika anmärkningar afvisa
Shaw-beundrare med ett: »förstår du inte, att
det också är ironi?» Och öfver denna allas
ironi mot alla står författaren och ironiserar
sig själf. Till och med då han blir
inropad, kan han icke hålla sig. Det
berättas, att en gång, då Shaw inropades
under dånande applåder, en gäll hvissling
skurit genom luften. Shaw upptäckte den
hvisslande och ropade åt honom: »Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
