Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 124
CARL G. LAURIN
håller med er. Själf tycker jag, att pjäsen
är dålig.» På mig gör den Shawska
kvickhetssorten samma intryck, som de personer,
hvilka skämta i ett, så att man tror, att
deras goddag eller adjö har någon komisk
bimening. Det är mattsamt med sådant
folk. Emellertid vore det mycket orättvist
att förneka, att mycket lustiga och
träffande saker sägas både af »pratmaskinen»
Jack Tanner, författarens språkrör i
egentlig mening, och af de två söta damerna.
Chauffören, som väl skall vara vår tids
Figaro och motsvara den frispråkige »meget
talende Barber» i Sevilla, åsyftade väl att
väcka funderingar på klassmotsatserna och
upplyser kanske något om hur de
invecklade sociala problemen tagas af radikala
engelska gentlemän. Kostlig är författarens
drift med Violet Robinson och hennes
väntade »naturliga» baby, som snart med en
storm af blandade känslor upptäcktes vara
korrekt, om ock något extravagant
tillkommen — Violet var nämligen hemligt
gift. — Den mest ansträngande rollen
hade herr Svennberg, som förträffligt
spelade Jack Tanner, hvilken älskade friheten
och gjorde sina försök att kombinera den
med sybaritismen, något som aldrig brukar
lyckas. »Hvar slaf af sitt begär har en
tyrann till herre», det låter visserligen
hög-moraliskt, men är icke desto mindre en
sorglig sanning. »Dygden» är den
nödvändigaste egenskapen i en fri republik,
och vill man ha det bra i en anarki, måste
man vara ändå hyggligare. Trefliga
utsikter, då man tänker på framtidsstaten! —
Med öppna ögon och talande mun rusade
emellertid Jack i fördärf vet, d. v. s. i Ann
Whitefields armar. Dessa hvita ormar
slingrade sig kring hans hals och nästan kväfde
honom. Hennes ena lilla hand skulle
dämma för hans ordström, under det att den
andra skulle handhafva den s. k.
gemensamma portmonnän. Fru Bosse förefaller
mig nästan böra uppfylla författarens egna
önskningar genom sitt utseende och spel.
Smidig som en tigerunge utdelar hon
smeksamma klösningar, omgifven af en
atmosfär af iskyla och egoism, och hennes
ögon tindra belåtet, när hon kan framkalla
litet ångest hos den hjälplöst svansviftande
Octavius eller hos den skroderande Jack,
som visar sin duktighet och själfständighet
genom att ibland hålla sig ända till ett
par meter från förtrollerskan. —• Roebuck
Ramsden, herr Bæckström, var liksom
Octavius, herr Hedqvist, och gamla miss
Ramsden, fru Molander, en god engelsk typ.
Shaw har tydligen ett alldeles särskildt godt
öga till den sorts Spencerska frisinthet
Ramsden representerar. Skulle man få tro pjäser
och romaner, vore den anglosaxiska rasen
den högfärdigaste och förnärnsjukaste i
världen. Man måste gå tillbaka till Island
eller gamla Rom för att få vara med om
ett så outtröttligt pratande om gentilt folk.
Om Cajus får äta middag hos Crassus, om
Gunnlögs släkt är förnämare än Kåres, om
lörd Cholmondeley har fått snufva, det är
spörsmål, som kunna få de
ouppmärksammaste att lyssna. Engelsmän försumma
sällan att påpeka, att yankees äro i samma
fördömelse. Nåja, något
degenerations-tecken är det ej, hvarken de af högfärd
»böljande hjärtan», för att tala med gamle
kung Gösta, som man fann i ett romerskt
atrium eller under en isländsk storbondes
sotade ås, visade tecken till urartning, och
lika litet är det förhållandet med de
energiska europeiska eller amerikanska
uppkomlingar, hvilkas inre sönderslites af striden
mellan deras själfbelåtenhet å ena sidan
och deras törst att få bli dubröder med en
serafimerriddare eller att få betala sin spanske
mågs och markis’ hedersskulder. Nej,
hvarken högfärden eller ens dess något tarfligare
motsvarighet, förnämsjukan, äro några
svaghetssymptom, de fordra bägge energi. Dessa
tankar väcktes, då man höide gubben
Hector Malone förarga sig åt sin sons val af
hustru. Den mest sympatiske i hela stycket
var just unge Hector. Är det ej något
medryckande med detta ömtåliga
amerikanska själfständighetsbegär, att jämt vara
beredd att börja på nytt för att modigt skaffa
sig nya. pengar. Och ännu vackrare blir
detta mod, då det idealiseras af en stark
kärlek. Hur äkta manligt är ej detta att
vilja försörja sin älskade med pengar, som
man förtjänat ihop själf. Ett sådant
nationaldrag, och det lär verkligen vara typiskt
amerikanskt, kommer en att förlåta många
synder. Jag vet ej, om Shaw ämnat
ironisera äfven unge Hector. Att hans hustru
genom att med lämplig oförskämdhet
behandla sin svärfar fick honom att ödmjukt
anhålla om att få underhålla det unga paret,
kunde väl ej hennes man, hur viljekraftig
han än var, rå för.
Ännu en Shawpjäs, hvars engelska tite
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
