Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR
12 7
»You never can tell» öfversatts med Man
kan aldrig veta, gafs på Vasateatern.
Uppslaget är följande. En författarinna
i en kvinnoemancipationsstil vi här skulle
kalla åttiotalisk har upplöst sitt äktenskap
med en rik yachtbyggare med
gammalmodiga uppfostringsprinciper och dragit sig
tillbaka till Madeira med sina tre barn.
Bortåt aderton år ha förflutit. Familjen
återvänder till England, och liksom i »En
vintersaga» får maken igen sina ljufligheter.
Hermione — mrs Clandon är lika obehaglig
som förr i världen, men dottern
Perdita-Gloria är nu en ung dam med principer,
en afskyvärd typ, som väl berättigade det
utrop jag hörde från en gammal herre på
parkett: »en så’n dotter skulle jag ej vilja
ha». Hennes två syskon, Phil och Dolly,
äro ett par outsägligt vidriga företeelser,
bräddfyllda med egoism och tillgjordhet.
En tandläkare, hvars borrar och stol äro
det enda »äkta» i hela pjäsen, blir vid
första ögonkastet kär i Gloria, och genom
en mängd lika sökta som tilltrasslade, falskt
psykologiska trics får han henne att lämna sin
kvinnokvinnliga ståndpunkt och bli något,
som mera liknar den kvinna vi bruka
förälska oss i. Med krystad ironi behandlas
det råa och hjärtlösa mötet mellan barn
och far. — Stycket har det allra största
patologiska intresse. Det är ett exempel
på sjukdomsfenomen hos humorn. I
England, där naturlighet och sundhet äro
förhärskande drag i folkkaraktären, har Shaw
uppvuxit som ett af de relativt få
undantagen. En pinsam känsla af att åhöra en
symfoni, där alla instrument spelade falskt,
bemäktigade sig den som skrifver dessa
rader vid åsynen af denna pjäs.
Spelet var på nästan alla händer godt.
Den gamle fadern, herr Nyblom, och i
synnerhet den äktbrittiske kyparen, herr
Hedlund, voro bäst, men äfven den rätt söta
Dolly — fröken Hedman — och mamman
— fru Castegren — hade sina förtjänster.
Tandläkaren — herr Winnerstrand — kunde
ej göra sin roll trovärdig, men det var ej
den duglige skådespelarens fel.
Förmodligen skulle Shaw själf berömma sufflören
såsom den som mest uppfattat, hans
intentioner.
Samtidigt med »Mannen och hans
öfverman» gafs på Vasateatern Gustav Wieds
satyrspel Ranke Viljer, spänstiga viljor,
här spelad under namn af Två gånger
HERR SVENNBERG SOM JACK TANNER
I MANNEN OCH HANS ÖFVERMAN.
två är fem. I likhet med Shaws pjäs är
detta skådespel alltigenom ironiskt. Också
det gycklar med det faktum, att kvinnan
leder männens hjärtan som vattubäckar,
också det har något af gyngende Grund,
som gör en litet sjösjuk. Är det ett
beröm eller ett klander att säga, att en pjäs
alldeles särskildt fordrar att spelas bra?
Detta satyrspel af Wied måste spelas
utmärkt, och detta var ej fallet i Stockholm.
Poul Abel bekänner sig till den s. k.
Je m’en fiche-ismen. Detta
Montmartre-ut-tryck är till den grad betecknande, att
Bostonprofessorn W. James använder det i
sin klassiska bok Ön religious experience,
och då kan det väl ej vara alltför
lättsinnigt i en teaterkritik. På svenska skulle
det väl närmast heta det-ger-jag-fan-i
synpunkten och motsvarar något Predikarens
epikureiskt skeptiska världsåskådning. Nyare
forskningar förneka ju, att Salomo skrifvit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
