Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Aforismer och aperçuer. Af Ola Hansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
OLA HANSSON
lade — på grundvalen af ett oerhördt
material, som han sammanfogat till ett
system — samtliga krafter, som forma
den skapande individen, utanför densamma
såsom rasläggning, tillfällig tidsmiliö, o. s.
v., individen framställdes såsom
alltigenom betingad uti sin verksamhet och sin
själfmanifestering, betingad och danad af
helt allmänna och helt utvärtes faktorer;
individen var det sekundära, det skapade,
det präglade. Bourget, som i sin metod
var Taines lärjunge, betecknade dock
tillika genom grundtanken i sitt kritiska
verk den första brytningen med
mästarens stora ensidighet: de tio
personligheter, som skildras i hans essays, voro
icke uppfattade såsom produkter af deras
egen tid utan såsom individuella
företeelser, uti hvilka hela det följande
släktledet med alla dess idéer och känslor och
med hela dess intimaste särart låg
embryoniskt inbäddadt. Rollerna voro här
allaredan ombytta; dessa enstaka tio
andar från i går voro skaparna och bärarna
af den andliga eliten i dag och af den
sannolika genomsnittstypen i morgon.
På Bourget följde Hennequin; han dog
ung, hans »Critique scientifique» blef
blott en torso, och det enda däraf, som
äger utvecklingsvärde, är något rent
negativt, kritiken af otillräckligheten i den
Taineska läran om miljön. I detta
sammanhang sedd är Mauclair ändpunkten,
d. v. s. Hennequins fortsättare och Taines
antipod. Det slags psykologiskt
spekulativa vetenskaplighet, som redan hos
Hennequin stack af mot Taines stränga
empiri, har han ännu vidare utvecklat;
den mänskliga själen är för honom det
primära, det absoluta, det ena och enda,
uti hvilket allt och utom hvilket
ingenting finns, — ett invärtes Eleusis, hvari
tillvarons alla gåtor ligga förborgade och
jaget allena sitter på trefoten som
skapande orakel.
Denna den modärna franska litteratur-
kritikens utvecklingslinje lopp för öfrigt
parallel med utvecklingslinjen af den
moderna franska vitterheten. Här återfinna
vi samma faser: såsom naturalism hos
Zola, såsom psykologisk roman hos
Bourget, såsom symbolistisk mystik hos
fin-de-siècle-dekadenterna. Och trädde icke
precis samma utveckling i dagen
inom samtidens hela kultur, i sekelskiftets
hela andliga lif, äfven uti den rena
vetenskapens nostalgi efter syntes!
En i sig själf medelmåttig
individualitet utan synnerlig växtkraft, som
Mauclair, kan äga en sällsynt symptomatisk
betydelse, — såsom slutlänken i en lång
utvecklingskedja, genom hvilken ett
kritiskt ideal utlupit i sin ytterligaste motsats.
Ett utmärkande drag för de sista
dik-targenerationerna i alla länder var
personligheternas ringa omfång och — ännu
mer — ringa uthållighet och spännkraft.
En grund därtill var nog, att
utvecklingen lupit snabbare än förr, hvarvid
mången i sin ifver att komma med tåget
tappat andan och mången i sin ifver att
läppja på allt blifvit i förtid utlefvad.
Men en djupare orsak var dock, att de
själfva räknat med alltför korta tidsmått;
till gengäld hölls äfven afräkningen med
dem så tidigt. Medan de skapande
personligheterna blifvit allt mer sönderslitna
och minimala, har den allbild, som de
skolat gripa och gifvit en fast prägel, sin
egen prägel, blifvit allt mer kaotisk, allt
mera motsägande, allt mer omfattande.
Det går ju alltid så till i
utvecklingshistorien: allbilden uppslukar människorna,
och personligheterna tämja allbilden, —
ömsevis. I tider, då det förra är fallet,
stanna personligheterna tidigt i sin
utveckling eller förfuskas eller uppge allt,
bli skeptiker eller gå kräftgången:
alltsammans blott olika yttringsformer för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
