Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Aforismer och aperçuer. Af Ola Hansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AFORISMER OCH APERçUER
165
personlighetens vanmaktskänsla gent emot
det öfvermäktiga hela.
Hvad man sedan många år saknar
inom andens värld är det verkligt och
produktivt nya, det i bästa mening
noch-niedagewesene, det som framträder för
första gången i den kulturella
företeelsevärlden, den nya hvilande och blommande ön,
som höjer sig i utvecklingens evigt
flytande ström. Man varsnar öfverallt
slutföreteelser, inga företeelser som beteckna
en begynnelse; idel utlöpare, inga
be-bådelsens tecken. Man möter kanske en
förfinad, en förbättrad, en öfverraskande
behandling af många kända idéer, men
ingenstädes den nya idén själf och den
nya stora ande, från hvilken det rena ljus
utstrålade, som kunde bryta sig i nya
individualiteters prismor och facetter. När
tidsprägeln öfverskuggar den individuella
prägeln hos de skapande andarna, och
deras, låt vara än så fina och
temperamentsfulla, ansikten blott otydligt skymta
fram ur de allmänna tidsströmningarnas
grått-i-grått och flyta samman med den
dunkla bakgrunden, är detta det säkraste
tecknet på en generation, som drifves med
tidsströmmen och som kommer att sjunka
till bottnen däri, utan att ha haft i sig
själf den fasta punkt, kring hvilken den
nya ön skulle kunnat bygga sig upp.
Den s. k. mystiken — i lif och i konst,
i betrakelsesätt och i utformning — dök
alltid upp uti tider, då människosläktet
hade alltför mycken oförbrukad vitalitet
eller alltför förbrukade nerver.
Den minutiösa analysen af en
gatsopares själslif i den moderna romanlitera-
turen slog om till en hemlängtan efter
gåtor och symboler, och den
plebejise-rade prosan väckte en mystisk kärlek för
versens själ.
Förgångna tidehvarfs ande kan blott
uppstå till nytt lif igen, när det
slumrande eko, som vi, vår egen samtids
människor, ännu bära inom oss utaf våra
förfäders art, väckes i en diktares själ.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
