Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Aforismer och aperçuer. Af Ola Hansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AFORISMER OCH APERçUER
verkligheten är för honom sä full och ny
som blott det personligt besjälade.
Vid min ankomst till Tyskland och
Berlin för aderton år tillbaka var min
första bekantskap den lilla
Ibsenförsam-lingen af kritiker och poeter samt
deras beundrare och vänner. Vår geniala
nordiska kulturapotekare verkade som
en kemisk syra på de tyska
yrkesestetiker, hos hvilka han bortfrätte tron pä
den gamla estetiken och den traditionella
konstriktningen; och på den unge diktaren
verkade han företrädesvis såsom teknisk
förebild. Skolan proklamerade sin profet
såsom realismens dramatiker, såsom den
nyktra och ljusa ande, hvilken
hänsynslöst återspeglade tingens verklighet i dess
detaljer. Kritikernas sträfvan gick
framför allt ut på att emancipera sig
estetiskt, och de unga poetiska
ämnessven-nerna sökte en ny konst. Man sökte icke
en ny teknik för ett nytt innehålls skull,
hvarvid innehållet betraktades som det
primära, det redan förhandenvarande
och svällande, hvilket kräfver ett käril
att ingjutas i, — sä skummande och
sub-stanstiell och revolutionär var den nya
riktningen alldeles icke; utan man sökte
den nya tekniken som det primära, som
utgångspunkten, bredvid hvilken innehållet
var relativt likgiltigt, dä detsamma ju
blef något nytt och annat allaredan
genom formen och behandlingssättet.
Konsekvensen däraf var också den, att den
tyska »naturalismen» yttrade sig
betydligt radikalare i sin teknik och betydligt
torrare i sitt innehåll, än fallet varit hos
förebilden. Dennes stora tidshorisont krymte
hos Berlinersmåttingarna ihop till
familjkonflikter i småborgarkretsar; till gengäld
utarbetades den fasta Ibsenska tekniken till
ett detaljmåleri, hvari den till sist
splittrades och karrikerades.
167
De unga herrarna svuro pä Ibsen
såsom den objektive naturalisten. Men
Ibsen var aldrig en objektiv naturalist; han
var alltid och i alla sina faser en
reflex-ions-subjektivist. De unga tyskarna hade
allihop legat vid socialdemokratiens bröst
och sugit ur dess spenar, och det stack
i dem något af den diciplin, som den
tyska socialdemokratien lärt af den tyska
militarismen. De voro inexercerade
andar. De stannade pä jorden. Den
»sociala frågan» var deras horisont. Ibsen
däremot var alltid ett stycke Moses pä
berget Sinai med lagens taflor i sin hand.
För sina tyska adepter var den gamle
herrn emellertid på sin höjd en
parnas-sisk socialdemokrat, som revolterade
deras förstånd, lärde dem den klara, kalla,
fördomsfria förnuftsdiktningen och gaf dem
den klara, precisa, detaljfasta
förnuftskritiken.
Med en paradox skulle jag vilja säga,
att det karaktäristiska för det gångna
sekelslutet består icke i en eller annan
utvärtes företeelse, en vetenskaplig
upptäckt eller en social rörelse, utan i en
förvandling uti människans inre, alltså i ett
psykofysiskt fenomen. Personligheten
kände i vida högre grad än någonsin förr
sin egen bristande enhetlighet.
Fenomenet var naturligtvis icke nytt utan så
gammalt som den mänskliga fiaturen;
men detsamma hade aldrig blifvit så
medvetet om sig själft; och ur det nya
medvetandet utvecklade sig nya, djupare
och produktivare känslokonflikter.
Personlighetens enhetlighet var
upphäfd: vetenskapen påvisade hela skalan
af klyfningsföreteelser från den första
slumrande omedvetna dubbeldriften ända
till det fullständiga dubbelväsendet,
såsom det framträder i somnambulärt och
rent patologiskt dubbelgången. Könets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
