Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Aforismer och aperçuer. Af Ola Hansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198 OLA HANSSON
enhetlighet var upphäfd: gränserna
mellan man och kvinna utplånades
principiellt; och en oafbruten afsatsbildning ledde
från den relativt rena typen upp till det
absoluta dubbelväsendet, hos hvilket
phy-sis var ett, psyche det motsatta. Viljans
enhetlighet var upphäfd: den var klyfd
i ett viljande och ett handlande, i ett
tillstånd af de sensoriska och ett tillstånd
af de motoriska nerverna, i ett omdöme
och ett utförande; och från medelpunkten
af den skenbart totala enheten sköto
linjer ut i alla riktningar, hvilka vid sin
andra ändpunkt utmynnade i något
typiskt fenomen af den klyfda viljan:
fenomenet af handlande utan det
föregående stadiet af väljande, eller fenomenet
af viljande utan det efterföljande stadiet
af handlande. Och till sist, framför allt:
jämvikten mellan den vitala basen och
den kontrollerande verksamheten var
upphäfd; det vegetativa hade torkat bort,
hjärnan hade uppsugit allt; människan hade
blifvit en preparatsamling för sig själf,
ett herbarium af pressade blommor;
hvarenda en af det sinnliga och afifektiva
jagets vackra fjärilar uppspetades genast
på analysens spetsiga och dödande nål
i samma ögonblick som den höjde sig
ur puppan.
Ett ädelt villebråd, som blödande
dignat ned i snåret langt inne i skogen,
ingjuter bättre känslor i oss än de
förträffliga dragoxar, som plikttroget och
besinningsfullt släpa sina fullastade kärror
på stora landsvägen förbi det
högaktningsfullt tillgifna publikum.
En nations män forma denna nations
kvinnor efter de nationella ideal, som de
själfva instinktivt representera. Kvinnan
är precis så som mannen vill ha henne;
mannen är den hårda stämpeln, kvinnan
det mjuka vaxet; en nations kvinnor
anpassa sig alltid och öfverallt i deras kamp
som kön efter de mäns ideal, hvilka
beteckna den nationella typen.
Den äkta och goda subjektivismen är
så stark, att den breder en ny färg öfver
tingen och gifver dem en ny form i
samtidens ögon; och den äkta och goda
individualismen är så djup, att ett helt
folk, en hel ras, vaknar till medvetande
om sig själf i en sådan enskild
representant.
På det gångna sekelslutets stora tafla var
kvinnan förgrundsfiguren. 1 privatlifvets
små genrestycken har hon visserligen till
alla tider intagit denna plats; men här,
på denna stora duk af en hel tidsepok,
stod hon så långt framme i förgrunden
och i sådana dimensioner, att hon nästan
tycktes skola falla ut ur ramen. Hon
var icke längre bara Eva, könsväsen,
mannens himmel och helvete, hans lifs
sol och natt; dessutom och framför allt
var hon personlighet, intelligens,
samfundsmedlem, mannens like och kamrat. Hon
var icke bara mannens lidelse, som under
renässansen, icke heller bara mannens
välbehag, som under ancien régime, utan
hon var hans dåliga samvete och hans
respekt. Hon var icke längre den
blodfulla, enkla glädjen, sådan de holländska
mästarne kände, älskade och målade henne;
hon var heller icke den sirliga och
stiliserade smaken, sådan som hon i
menuettens och rokokons århundrade hos
Watteau steg i båten samman med mannen
för färden till de saliga öarna; hon var
arbete och möda, hufvud och armbåge,
glasögon och kortklippt hår, kamp för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
