- Project Runeberg -  Ord och Bild / Sjuttonde årgången. 1908 /
176

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Min resa till Finland 1819. Af Henny Franzén. En gammal dagbok meddelad af Anna Maria Roos

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

176

IÅR borde nu kanske rätteligen
följa en serie noggranna uppgifter
angående de personer, som i
denna skildring beröras. Men tyvärr
är jag ej i stånd att lämna annat än
ganska ofullständiga upplysningar härvidlag.
Jag har ingen aning om hvem Ulla var,
som följde med på färden från Kumla till
Stockholm, eller hvem Louise var, som
jämte unga Henny njöt af den i grön
bonjour klädde herrns sällskap på skutdäcket.
Och jag kan blott våga en gissning om att
»Fia», som stod på stranden och viftade,
när resenärerna lämnade Stockholm, var en
ung fröken Robsahm, som Franzén brukade
besöka, när han var i Stockholm, och hälsa
sin fru ifrån och som jag gissar var fru
Franzéns dotter i hennes första gifte.

Däremot kan jag med full visshet
meddela, att den familj Kdelheim, som i
dagboken flerfaldiga gånger nämnes, endast två
år tidigare hetat Krogius. Franzéns äldsta
syster, Anna Maria, hade år 1798 blifvit
gift med protokollssekreteraren Krogius,
som sedermera blef adlad med namnet
Edel-heim. Angående den Sophie Edelheim,
som under familjen Franzéns besök gifte
sig med Gustaf Westberg, har jag nöjet
kunna upplysa, att den benägenhet för att fälla
tårar, som dagboksförfattarinnan antyder
med orden »Sophie pep och grät
grufligt», enligt trovärdiga intyg bibehållits
intill hennes ålders sena höst. Det har
meddelats mig, att Sophie Westberg — som
tillika med sin Gustaf fick sitt hem i
Stockholm — alltid satt med näsduken
sammanviken i ena handen, färdig att i hvarje minut
aftorka de framsipprande tårarna. Det hade
i hennes ungdom hört till god ton att vara
känslosam, och om också någon gång en
sextonårig flicksnärta kunde smått gyckla
öfver att man »pep och grät», så var dock
på den tiden allt förståndigt folk ense om
att det var en stor förmån att äga hvad
fransmännen kalla »le don des larmes» och
kunna vid hvarje lämpligt tillfälle — vid
uppläsningen af en skön vers, vid erinringen
om en kär bortgången eller blott vid
nämnandet af en lefvande närstående person

— strax vara färdig att gjuta ett par tårar,
vittnande om ett ömt och lättrördt hjärta.
Det kom ju sedan en tid, då tårar blefvo
mindre moderna, men hörde man af natur
och vana till de gråtande, så lade man ju
inte bort sådant därför att en känslolös tid
ej längre förstod uppskatta det ljuft poetiska
i en liten tår då och då i ögonvrån.

Beträffande Mina, den syster som redan
förut var på besök på Radelma, är att nämna
att hon sedermera blef gift med C. J. Vult
von Steijern, att hon dog barnlös vid
tjuguåtta års ålder och att hon är den enda
af Franzéns döttrar, om hvilken omdömen
höras som ej äro helt lofordande. När äldre
damer bland de Franzénska ättlingarna nämna
henne, är det med något betänksamma
miner; de förklara att hon lar ha varit
betydligt kokett, ja t. o. m. lite fri af sig . . .
Angående den charad som författarinnan
meddelar bland dem som »fabricerades af
Pappa och Wallenius», vågar jag den
gissningen att lösningen är »Wallenius».

Den faster, som Henny flyger emot med
sådan ifver att hon ramlar omkull och slår
sig, var Franzéns tredje syster, Margareta
Helena, som vårdat broderns barn under
det år han var änkling efter sin första
hustru och sedan gift sig med prosten
Frosterus i Ilmola.

Och nu till sist är att nämna om
dagboksförfattarinnan själf, att hon några år
senare blef gift med A. A. Grafström, då
lektor på Karlberg och känd som skald.
Att han hade icke ringa konstnärlig
begåfning torde vara mindre bekant. Bland de
talrika teckningar och laveringar han
efterlämnat är äfven det porträtt af hans maka,
hvilket beledsagar denna upppsats.

Henny Grafström dog — liksom sina
båda helsystrar — före fadern. Vid trettio
års ålder gick hon bort, efterlämnande två
söner, af hvilka den ene — Thor Frithiof
— sedermera blef kyrkoherde i S:ta Clara
församling i Stockholm och ordensbiskop.
Det säges att hon var intagande, begåfvad
och varmhjärtad — så som hennes bild
antyder och hennes älskvärdt naiva
dagboksblad bära vittne om.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:50:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1908/0206.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free