Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Martino Lunghis markatta. Af Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A ONORIO LUNGHI gick
hädan efter att ha undfått
f alla kyrkans heliga sakrament,
lämnade han efter sig ett
an-sedt namn bland byggnadskonstens
idkare i Rom, en ej obetydlig
förmögenhet i fastigheter och reda pengar samt
därtill en sörjande änka, den lilla halta
och kutryggiga sora Terenzia, och en
redan till mogen ålder kommen son,
Martino, som i flera år varit faderns
medhjälpare i arbetet, senast nu med S.
Carlo, lombardernas kyrka vid Corson.
Men Martino var en slagskämpe,
halfva Roms tuktomästare och skräck.
Han hade fått goda gåfvor af
naturen, ett kvickt förstånd, ett ömt och
rättskaffens hjärta, en reslig och
välbildad kropp med tre mäns styrka,
fastän hans hållning var slankig och utan
värdighet. Han såg mera ut som en
legoknekt än som en stadgad
medborgare, och ständigt hade han munnen
full af svordomar och grofva ord. Sora
Terenzia påstod suckande, att hans gräl-
Ord och Bild, IJ:e årg.
sjuka lynne var en faddergåfva af den
onde, fastän hon mycket väl visste, att
det var en arfvedel efter henne själf.
I synnerhet låg han i ständigt gräl
med sina yrkesbröder, hvilka han
föraktade samt och synnerligen som torra
pedanter utan egna tankar, utan
inbill-ningsgåfva. De passade ängsligt in
fötterna i gamla nötta spår; raka linjer, det
var hvad de hade att komma med,
gammal schablon, kanske med någon liten
försiktig variation här och där. Raka
linjer, hvad var det för konst? Nej, man
skulle bygga med fantasi, inte likt
barnen med fyrkantiga träklossar, som de
bara behöfva plocka upp ur en låda.
Man var ju konstnär och skulle väl
använda den frodiga inbillningskraft man
fått af en nådig försyn. Hvarför
behöfde en pelare vara rak? Bar den inte
upp sitt bjälklag, om den också vred
sig i skönt buktiga linjer som en smidig
kvinnokropp? Naturen är ju det skönas
källa och förebild, och hvar ser man
någon rak linje i naturen? Inte ens träd"
MARTINO LUNGHIS
MARKATTA
Af ERNST LUNDQUIST
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
