Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Martino Lunghis markatta. Af Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 82
ERNST LUNDQUIST
åt domstolshistorien, och sedan fick
Martino vara i fred för påfvens sbirrer en
lång tid framåt.
Men till sist kom det ändå en
katastrof.
Martino stod en dag i gränden på
sidan om Capitolium och pratade med
sin gamle vän målaren Andrea Sacchi
och ett par andra. De hade varit ute
och svirat som vanligt, och deras
hjärnor voro ännu litet omtöcknade af det
starka Siracusavinet de pröfvat. Då
kom en ung tiggarmunk gatan fram med
almosehinken på armen och fingrande
på sitt radband.
»Holla, gosse lilla!» skrek Martino
och strök med handen öfver hans
rakade hjässa. »Har du lefvat så fort, att
du tappat håret, eller är det en af
De-lilorna här i skökokvarteret som har
klippt dina lockar?»
Det blixtrade i den unge munkens
ögon, men han svarade med tillkämpad
ödmjukhet:
»Vet du inte, att vi bära vår tonsur
till åminnelse af vår frälsares
törnekrona?»
»Din hycklare! Få se, om inte min
Ercolino kan slå af dig den kronan!»
Därmed drog han värjan, mättade
efter tonsuren och högg till, så att bitar
af hufvudskålen flögo vida omkring och
munken låg där afsvimmad med hjärnan
blottad.
»Hvad har du gjort?» ropade Andrea
Sacchi förfärad. »Spring! Jag hör
sbir-rerna borta i gränden.»
Martino var nykter i ett nu. Han
lyssnade: det hördes verkligen som klirr
af bardisaner från Capitoliumhållet. I
nästa ögonblick såg man honom störta
framåt gatan med sjumilasteg åt Campo
Vaccino till, och där slank han in genom
kyrkan S. Adrianos dörr, som
lyckligtvis stod öppen.
Den kyrkan blef nu hans asyl i ett
par år. Om han visat sig utanför dess
portar på ljusa dagen, hade han blifvit
gripen och hängd, det visste han. I
början måste han uppehålla sig i själfva
kyrkan natt och dag, och sora Terenzia
bar mat till honom, men småningom
gjorde han sig till god vän med
munkarna i det med kyrkan sammanbyggda
klostret, och så gåfvo de honom en cell
där samt tillåtelse att dela deras kost
mot att han med råd och dåd hjälpte
till att reparera kyrkan, som var gammal
och förfallen. Han muntrade upp
munkarna med sina historier, och han
gallrade ej ur de mustigaste. Slutligen kom
han så i gunsten hos dem, att de läto
honom smyga sig ut om nätterna, klädd
i munkkåpa, och då bar det ofta af med
honom till Andrea Sacchis studio, berömd
för sina nattliga dryckeslag med lösa
kvinnor, och då han före dagningen kom
smygande hem till klostret, hade han
kanske med sig en skön vaktelpastej och
ett par fogliettor glödande Marinovin af
Andreas bästa.
Efterhand blefvo dessa nattliga
utflykter mera sällsynta. Martino hade väl
nu också rasat ut, han var trettionio år
gammal. Men just som arbetet med
kyrkoreparationen tog slut och tiden bör-’
jade bli honom lång i klostret, samlades
påfven Urbanus till sina fäder
Barberi-nerna, och den nye påfven Innocentius af
släkten Pamfili, som hatade och
lands-förvisade familjen Barberini, skyndade
sig att ge amnesti åt alla, som kommit
i fängelse under företrädarens tid.
Martino Lunghi drog alltså åter ut i sitt
kära Rom, fri och käck och med sin
lille Herkules vid sidan som förr.
Sedan faderns död hade han bott
med sin mor i ett af de hus han rådde
om i Rom, en ganska ansenlig byggnad
vid södra ändan af piazza S. S. Apostoli,
med en fasad grant bemålad med
fresker, där man säg påfven Pius V öfver-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
