Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Martino Lunghis markatta. Af Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARTINO LUNGHIS MARKATTA 211
lämna sin flottas kommandostaf till
amiralen don Marcantonio Colonna. Där
drog Martino nu åter in och lefde där i
ett par veckor jämförelsevis lugnt och
fredligt, tills modern började plåga
honom med giftermålsplaner.
Hon kände sig bli gammal och kunde
ej gå i grafven med lugn, om hon ej
visste, att hennes vilde son hade en god
och vacker hustru, som åtminstone höll
honom hemma om kvällarna. Men det
var just hvad Martino ej hade någon lust
för. Visserligen hade han under
klosteråren sansat sig till en viss grad, men det
var ändå alldeles för tidigt att afsäga sig
ungkarlens gyllene frihet. Han slog
därför bort moderns böner med skämt, så
länge han kunde, men då han såg, att
han gjorde henne en verklig sorg genom
att neka, och han ju alltid hade svårt
att säga nej, då man riktigt bevekande
bad honom om något, gaf han slutligen
sitt samtycke, men på villkor att han
skulle få välja själf. Därmed måste sora
Terenzia låta sig nöja, och hon märkte
inte, att han skrattade i mjugg.
Han hade nämligen tänkt ut det så
bra, tyckte han. En vacker hustru, som
med sina behag skulle hålla honom
hemma om kvällarna — per Bacco, en
sådan ville han visst inte ha. En hustru
— nåja, om det kunde göra modern ett
nöje . . . men i så fall en ful, en riktig
fågelskrämma, som inte kunde djärfvas
ha några anspråk på honom och som
han inte kunde gå och förälska sig i,
ty var han en gång hemfallen åt
Cupidos makt, då visste han, att de båda
kvinnorna där hemma kunde leda honom
hvart de ville med en silkestråd. Han
hade just hört talas om, att det i Velletri
fanns en förmögen vingårdsman, som
hade en dotter Giovanna, så hiskligt ful,
att vinet, efter hvad det påstods, surnade
i hans tunnor, om hon råkade gå förbi
dem, innan man hunnit läsa ett Ave
öfver dem. För öfrigt skulle hon vara
en ärbar och beskedlig flicka, inte
alltför ung heller, och hon skulle nog passa
honom, det påstod värden på hans
stamtaverna, som kände henne;
vingårdsmannen brukade nämligen sälja sitt vin
där. Och där gjordes också saken upp.
Bröllopet utsattes till om en månad, då
brudgummen skulle infinna sig i Velletri.
På den blifvande svärfaderns fråga, om
han inte ville se sin fästmö innan dess,
svarade han, att det behöfdes inte.
Sora Terenzia blef litet förvånad
öfver, att sonen så där kunde gå och binda
sig vid en kvinna, som han aldrig sett,
men hemgiften var ju ansenlig, och
ingen hade nänts omtala för sora
Terenzia, hvarför Velletrivinet surnade. Då
Giovanna på grund af brådska med
utstyrseln ej hade tid att fara till Rom
och visa sig, ville sora Terenzia rida
till Velletri med sin son för att göra
bekantskap med flickan. Men det var för
märkvärdigt: hvarje gång hon talade med
Martino därom, hade han så brådtom
med sitt kyrkbygge nere vid
Trivium-fontanan, som han nu ändtligen fått börja
med; och resa ensam den långa vägen
vågade hon icke. Han bad henne vänta,
men då han ändtligen kom och
förklarade sig ha tid att resa, råkade det vara
fredag, och inte finns det någon kristen
människa, som företar en resa på en
fredag. Söndagen fjorton dagar före
bröllopet hade Martino emellertid måst
lofva att följa med, men då resan skulle
anträdas på morgonen, befanns det, att
mulåsnan, som sora Terenzia skulle rida
på, var högbent som en kamel, så att
gumman skulle ha hissnat att trona så
högt upp till väders, och därtill var
djuret — mot det onda ögat, förstås, —
utstyrdt med en rakt uppstående
räfsvans i hufvudet och en dito
nedhängande i bringan, förutom alla klockor och
hökfjädrar och besvärjelsehorn i knippor;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
