Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Martino Lunghis markatta. Af Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 82
ERNST LUNDQUIST
det skulle ha varit löjeväckande för en
ärbar borgarefru att färdas fram på det
sättet genom Roms gator, just då alla
människor gingo till mässan. Sora
Te-renzia förstod nu, att sonen ej ville hon
skulle resa till Velletri och se hans
trolofvade ; hon uppgaf därför hela resplanen
och for ej ens på bröllopet, ty nu var
hon vred. Det riktigt kliade i hennes
fingrar, då hon sneglade bort till sin
stackars Onorios knölpåk i vrån.
Så led det till bröllopet, och Martino
reste. Han skulle komma tillbaka om
två dagar med sitt vif, men han dröjde
borta i öfver en vecka, och då kom han
alldeles oväntad en kväll, sedan det var
nedmörkt. Sora Terenzia blef alldeles
stum, då hon fick se sonhustrun. Fulare
kvinna kunde han ej ha träffat på, om
han letat med ljus och lykta genom sju
kungariken. Liten och svartmuskig var
hon, med näsa som en anknäbb, bred
mun, urrigt negerhår, som växte ända
ner på ögonen, och ansiktet fullt af
koppärr. Men hon hade de hvitaste
sammetshänder och en präktig tandrad, som
lyste blåhvit, och då sora Terenzia
råkade oförvarandes komma in i
sofkam-maren följande morgon, sedan Martino
gått ut, och såg sonhustrun stiga naken
ur sängen, föll hon i beundran öfver
hennes härliga Venuslemmar. Så
skön-formade voro säkert inte
marmorgudinnorna i påfvens konstkabinett.
De första dagarna var det mycket
tyst i huset. De nygifta tycktes ej ha
mycket att säga hvarandra i tredje
persons närvaro, Martino gick omkring och
såg förlägen ut, och sora Terenzia teg
och gjorde iakttagelser; hon visste ej,
hvad hon skulle tro. Men så den tredje
dagen, då de ätit frukost och Martino
skulle gå till sitt arbete igen, frågade
Gio-vanna med sin låga, mjuka och lugna röst:
»Är inte Ercolino dig i vägen, då
du arbetar, Martino?»
Han svarade endast med ett förläget
brummande, och hon gick fram till
honom, löste flinkt af honom värjan med
sina hvita fingrar och hängde upp den
nedanför madonnabilden på väggen, på
en spik, som aldrig funnits där förr.
Martino sade ingenting, han vände sig
hastigt om och gick, och sedan blef det
aldrig mera tal om Ercolino. Han blef
hängande på sin spik under madonnans
eviga lampa och rördes ej oftare än då
Giovanna torkade dammet af honom.
Men från den dagen älskade sora
Terenzia sin sonhustru i lif och död.
Martino var så underlig nu för tiden.
Den förlägna minen ville ej gå bort ur
hans ansikte. Han var som vanligt
mycket borta från sitt hem, men började
göra sig sådana besynnerliga små
svink-ärenden till piazza S. S. Apostoli. Ofta
hade han glömt en ritning eller ett
verktyg; det hade ju också händt någon
gång förr, men då hade han alltid
skickat en lärpojke. Och aldrig tog han
sin hustru med sig ut, ej ens i mässan.
Han blygdes naturligtvis att förevisa
henne, så anskrämmelig som hon var. Men
ryktet om henne hade ändå spridt sig i
Rom, och ofta stod det dagdrifvare vid
husväggen på andra sidan torget och
tittade upp till Giovannas fönster, för att
möjligen uppfånga en skymt af »Martino
Lunghis markatta», som hon kallades.
Markattan skötte sina sysslor i huset
tyst och raskt, som det var hennes lag,
visade ingen glädje, då Martino kom
hem, ingen ledsnad då han gick, talade
sällan med svärmodern och då endast
om likgiltiga ting; men då hon sade
något, var hennes röst så varm och mjuk,
att sora Terenzia inte kunde låta bli att
lyssna som efter ett strängaspel, och
sjöng hon inne i sin kammare, släppte
den gamla allt hvad hon hade för
händer; hon tyckte, att den rösten fyllde
hela huset med sommardofter och strå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
