Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Mor. Af Christina Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MOR
Af CHRISTINA NILSSON
AMLA FRUN på Åsa linkade
af och an mellan spiskammarn
och köket. Hon satte ut
folkets frukost: sill på en
lertall-rik, potatisdopp, mjölkbunke och ett
ofantligt grofbröd, under det hon lyddes
på snattret i stugan kring det rykande
kvällsvardsdrickat.
Hon var en af gamla stammen, frun
på Åsa, hade allt sitt inom lås och
regel, bar själf nycklarna och betrodde ej
pigorna till hvarken källare, visthusbod eller
den fullproppade vinden. På dessa
ställen gick hon själf, ty pigor räknades ej
till pålitligt folk; ingen nådde dit hon
själf hunnit i ordentlighet, och hennes sjuka
ben hade gjort henne mera kinkig,
misstrogen och gnatig än i hälsans dagar.
Ett af svåra plågor stämpladt ansikte
framskymtade under ett stort hvitt
huc-kel och syntes gulare än annars; ögonen
blefvo stora och skinande blanka, de
otroligt långa böjliga fingrarna lades bakåt
ända ned mot handen, när hon allt som
oftast stödde sig mot bordet och sög in
luften, så läpparna nästan försvunno;
plågan i åderbråcket var i värsta tagen.
Så började hon linka på igen med ett
ojämnt »smack, smack» från lädertofflorna
och den sjuka foten endast med tårna
inne, så hälen stod rätt upp mot vaden.
Lågan från den lilla »rännlampan» fladd-
lade i draget från spiskammargluggen,
mörkret stod tjockt inne i vrårna, färdigt
att kasta sig fram, när lampan försvann,
i den öppna skorstenen varslade stormen
oväder, ett papper prasslade spöklikt vid
bakugnsluckan, och ute i »björket» tjöto
ugglorna.
Gamla frun hörde godt alltsammans
men mest lyddes hon på folksnattret nere
i stugan. Det var Nils Olsson,
trotjänaren, som hade ordet.
»Ja, kan en förståndig människa
begripa sig på henne», sade han, och gamla
frun tyckte sig tydligt se, hur han slog
utåt med skeden. »Hon är rent tvungen
till att märka så klart som dagen att allt
går hin för i våld, och likaväl ska hon
sitta kvar och krycka och låta lymmeln
husera, tills hon ej har nål i vägg, i stället
för att köra honom ut att försöka sig och
rasta lättjan ur kroppen.»
»Ja, snacka voss något om det, Nils
Olsson», hörde hon ryktaren svara. »Får
hon inte af sitt eget kött och blod tigga
sig till hvar palt, hon ska’ ha på sig, krusa
och ta mot ovett, om hon vågat ta sina
egna hästar att gå för sig till sta’n, som
om han vore hennes husbonde. Och så
är han jämt ute och flackar och ödslar
och brummar med hennes pengar. Fem
hundra skulle han ha i lön; rubb och
stubb tar han. Men hon skulle ha stryk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
