Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Hans Hildebrand som förhistoriker. Af T. J. Arne. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 I 8
T. J. ARNE
Fot. G. Schönwald.
hans hildebrand 1864.
grafisk afhandling, och den söker
pågrund-val af fornsakerna lösa ett förmodadt
etnografiskt problem, det om svear och götar.
Senare tillkommet fornsaksmaterial har
väl visat, att den förmodade etniska
skiljaktigheten ej har grund för sig och att
åtskilliga företeelser böra förklaras på
annat sätt, men arbetet hade och har
andra förtjänster. Det innehöll en
välgrundad kritik af de existerande
skriftliga källornas värde för vår förkristna tids
historia och framhöll starkt, att vi dock
med fornsakernas hjälp kunna följa vårt
folks utveckling långt tillbaka i tiden. Där
fanns redan en utvecklad känsla för det
typiska hos fornsakerna, för det som
bestämmer deras tillhörighet till den ena
eller den andra kulturprovinsen. Och
icke blott detta. Evolutionstanken, som
sedan inom arkeologien kom att spela
en sådan roll, spårar man redan här i ett
uttalande sådant som det om Gottland,
att »man där kan följa utvecklingen af
samma typer och konstart från vår tide-
räknings första sekler intill hedendomens
slut, under loppet således af åtminstone
åtta århundraden». Några typiska
exempel anföras också härpå i ett par
gottländska spänneformer. Intressant är äfven
Hildebrands förmodan, att en stark
germanisk, med gutarna besläktad befolkning
varit bosatt på ett betydande område i
Ryssland. Annu är emellertid problemet
icke löst om svenskarnas förhållande
till kulturen i Osteuropa under den yngre
järnåldern.
Under en utländsk studieresa, som
Hans Hildebrand åren 1870—71 företog
såsom letterstedtsk stipendiat, kommo de
idéer till genombrott, som man spårar
redan i hans förstlingsarbete. I sitt
under loppet af 1870-talet publicerade
arbete Studier i jämförande fornforskning. /,
Bidrag till spännets historia inför han
för fornsakernas vidkommande en
verkligt vetenskaplig metod, den jämförande
fornkunskapens metod. Samtidigt och
oberoende af honom tillämpas den i
ett arbete af Oscar Montelius. Det
befruktande inflytande som
evolutionstanken utöfvade och som framför allt gjorde
sig gällande på alla vetenskapliga
områden efter Darwins uppträdande, det
träffade också den förhistoriska
fornforskningen. Typologi har man kallat denna
metod, därför att den väsentligen sysslar
med fornsakstyperna och söker följa dessa
i deras utveckling och förgreningar samt
därigenom skaffa oss en verklig kunskap
om forntiden. I sitt nyssnämnda arbete
skildrar Hildebrand den med dessa ord:
»Fornsakerna, hvar de än äro funna,
sammanställas, de olikartade skiljas från
hvarandra, och med afseende på de likartade
är man icke nöjd med att konstatera
deras likhet och inbördes släktskap, utan
man går vidare till att uppsöka
fränd-skapens olika grader och lär att utforska
typernas historia; ty typen har, såsom
uttryck för något mänskligt, icke alle-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
