Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Svenska prosatörer. Af Artur Möller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA PROSATÖRER
233.
personlighet kommer att stå fram. Hjalmar
Söderbergs genre är hvad man kunde kalla
den filosofiska anekdoten. Sådana
histori-etter som »Rugg», »Oskicket», »Kyssen»,
»Den brinnande staden» gör han con amore.
För att inte tala om det dagboksutdrag, som
gifvit boken dess titel — redan den ett
poem. Ur intet af Söderbergs utkast minns
man så många af hans trött utsagda, men
ofta energiskt tänkta aforismer. De äro
för dem, som druckit ur den vishets brunn,
i hvilken »vattnet är så kallt, att blodet
fryser, om man dricker ur den». Som
alltid ströfva hans tankar från en oansenlig
utgångspunkt ut i den mänskliga
spekulationens olika rymder. »Makten är rättens
fader. Makten är fadern; en uppkomling;
en selfmade man. Rätten är sonen: inte
så stark som fadern, men liksom lite finare.
Och ändå af samma blod.»
I »Sibyllans grotta» har kanske likväl den
Söderbergska visdomen och lifserfarenheten
fått en af sina mestkanoniska skrifter—ifall jag
undantar epilogen. Han har kanske lite väl
ofta upprepat den något vulgärfilofiska
sucken: hvad tiden den går. Men med det
menar Hjalmar Söderberg, hvad Vellingk här
svarar Olga Mertens: »den går ifrån oss».
Under vår dagliga äflan, våra bekymmer
och förströelser märka vi det knappt, tills det
en dag står klart för oss i den uppenbarade
sanningens blixtljus, att det var det
väsentliga vi låtit glida oss genom fingrarna.
Att det likväl inte bara är tiden som
glider undan — det märker man vid
om-läsningen af »En Stockholmskrönika från
sekelskiftet». Hur försåtligt och maliciöst
kvick, hur enastående i sin art! En
vemods-blandad glädjekälla för den, som på sin tid
gladde sig åt »Förvillelser». Nå, kvickheten
har Söderberg kvar, och det maliciösa också
— det måtte vara munterheten som
kommer Stockholmskrönikan att sticka af från
bokens öfriga sidor. Någon sangviniker var
han ju lika lite då som nu, och för den
befrielse, som ligger i att vilja torde hans
lifsåskådning aldrig ha haft någon plats.
Men där är ett intresse för diverse
företeelser, som påminner oss om att Hjalmar
Söderberg kanske likväl från början var menad
att bli den sociale och mondäne satiriker,
hvilken också det nya århundradets
Stockholm mycket väl har gjort sig förtjänt af.
Förutsättningar har han: ett genomträngande
öga, en oförfärad lust att chockera med
sanningen och en tankens fordran på
konsekvens, som visst inte blef omodern med
åttiotalet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
